bellabuss

Vem är jag egentligen? 

När hela ens grund skakas om så är man inte lika säker längre.

Det som jag va 100% säker på...försvann framför mina ögon.

Saker som varit diffusa va helt plötsligt glasklara.

Vem är jag?

Vad definierar mig?

Är det mitt utseende?

Är det min personlighet?

Är det mina bedrifter?

Mina värderingar?

Är det inget eller är det allt?

Dagar som denna får mig att fundera lite extra.

Det finns saknad i min själ, mitt inre.

Samtidigt finns det lättnad, glädje och oändligt mycket kärlek,

Jag har spenderat dagen med Nova och sedan med Lava när jag väl hämtade henne från skolan.

Vi åkte runder och ordnade med lite ärende.

Det va en riktig skön förmiddag.

Jag hade för en gång skull tid att svara på alla dom 100 frågorna som bubblade inom Nova.

Jag kunde vara där, med kropp och själ.

Jag va närvarande.

Vi diskuterade allt från hur elledningar fungerar till hur små getingarnas bebisar är.

Det va en frisk fläkt faktiskt...att få tänka på sådana saker. 

Slippa tänka på alla problem som ständigt snurrar i mitt huvud.

Jag hämtade Lava och sedan åkte vi in till läkaren.

13.30 exakt ropades mitt namn upp.

Barnen satt fint och väntade i väntrummet.

Jag ställde alla mina frågor.

Jag fick alla mina svar.

Vissa var med tillfredställande än andra.

Samtalet var väl överlag väldigt flummigt.

Mina biverkningar är som alla andras...väldigt personliga.

Tydligen så reagerar alla väldigt olika på den här behandlingen.

Läkaren erbjöd mig fler läkemedel med ett leende på läpparna.

Jag avstod vänligt men bestämt.

Inga fler läkemedel ska in i min kropp.

Jag får helt enkelt försöka att stå ut...i 4,5 år.

Sömntabletterna fick jag nytt recept på.

Dom hämtade jag kvickt ut sen när vi kom hem.

Så länge mina biverkningar är så här intensiva så för jag svälja mitt hat för läkemedel och bara ta dom.

Det är en hat kärlek det där.

Å ena sidan är jag supertacksam att dessa mediciner finns.

Men samtidigt hatar jag vad jag får genomlida, vad det gör med min kropp.

För varje medicin man tar så finns det biverkningar.

Dessa biverkningar skadar min kropp, mitt sinne.

Men jag ska stå ut, jag ska verkligen försöka.

Jag tänker ibland på tiden när jag fick cytostatika.

Hur jobbigt det var, hur dåligt jag mådde.

Sen förvånar det mig att jag tycker detta är jobbigt.

Detta är ju egentligen ingenting jämfört med hur dåligt jag mådde då.

Men jag tror att det beror på tiden.

4 år och 6 månader ska jag uthärda denna skiten.

Det kan nog få vem som helst att tappa modet.

Men hur som helst så har det varit en bra dag idag.

Jag känner att värmen bubblar inom mig. 

Snart kommer det.

Men jag kan inte sitta och vänta på det.

Jag ska mysa ner mig i soffan och titta på Greys Anatomy.

Jag ska sakna barnen lite.

Jag ska ta en tablett.

Jag ska somna.

Så god natt och sov gott!!