Röntgen.
Doften av sjukhus slår emot mig när dörrarna öppnas.
En väg av illamående kommer över mig.
Jag tvekar en sekund och sen går jag in.
Damen i luckan ser mitt papper och vinkar in mig.
"Följ den blå linjen så hittar du rätt"
Blicken fastnar på den där linjen....känns som jag går på lina...1000 meter upp i luften.
Benen känns tunga, vill liksom inte framåt.
Blicken är fortfarande fäst vid linjen och jag balanserar fram.
Jag hamnar utanför en dörr.
RÖNTGEN
Jag tar ett djupt andetag och går in.
Lämnar in pappret och går och sätter mig.
Känslan av obehag finns med mig hela tiden.
Jag både vill och vill inte göra detta.
Tankarna snurrar i huvudet samtidigt känner jag mig helt tom.
Sköterskan ger mig kontrastvätskan som jag ska dricka.
15 ml i kvarten.
Två timmar ca ska det ta.
Det tar emot när jag försöker svälja....inte för att det är äckligt...för att det är just vad det är.
Två timmar är en lång tid att sitta om man bara väntar.
Men till slut kommer jag in.
Hjärtat slår hårt i bröstet, jag har hört så mycket om detta...hur det ska kännas...vad som kan hända.
När kontrasten går ut i blodet känner jag värmen spridas i kroppen...först inte så farligt men sen blir det väääldigt varmt.
Det hela går ganska snabbt och jag kan snart åka hem.
Nu är detta över och nu börjar nästa moment...att vänta!!!
Så jag väntar, tålmodigt!!
Tills dess blir det en massa annat som står på agendan.
Just nu är jag på väg till sjukhuset och ska få min spruta.
Sen ska jag hem till mina älsklingar och bara krama och pussa på dem.
Tankarna snurrar fortfarande men jag bestämmer mig för att sålla bort en del.
Bara dom bra vill jag ha kvar.
Så just nu finns bara mina barn i huvudet...dom är mitt ljus i mörkret.
Så lys mina små änglar...lys för mamma!!
