Hypokondri....
Minsta lilla värk = cancer
Minsta lilla avvikelse = ångest
Minsta lilla märke = död
Det är tröttsamt att alltid vara på sin vakt.
Alltid känna efter.
Analysera precis allt som händer med kroppen.
För någon annan är det bara en huvudvärk.
För någon annan är det BARA ett utslag.
För de flesta är det BARA lite magont.
Men för mig och för många som jag lärt känna är det en rädsla varje gång någonting inte är som det brukar vara.
Som nu till exempel:
Jag har varit ganska trött nu på sista tiden.
Inget konstigt med det tycker man.
Men sen så kom den molande värken i ländryggen.
"Jag har nog sovit konstigt bara".
Man hittar en ursäkt, en förklaring till värken....men nånstans i bakhuvudet pockar tanken om "tänk om det är cancer".
Nu har jag även fått en stickande och ibland domnande känsla nedanför ryggslutet.
Det behöver absolut inte vara någon alls men mina tankar går tillbaka till dagen då jag fick min cellgiftsbehandling och damen mittemot mig berättade att hon hade fått samma behandling som jag fick.
Samma behandling och hon va inne nu för att påbörja en ny kamp....för cancern hade kommit tillbaka...denna gången i ländryggen.
Dessa paralleller gör man dagligen när man en gång haft en allvarlig sjukdom.
Dessa återblickar är o så närvarande i princip varje dag.
För vår kropp förändras...hela tiden.
På gott och på ont.
Jag har valt att träna.
Jag har valt att studera.
Jag har valt att jobba.
Alla dessa faktorerna gör att jag blir trött, får värk....problemet är bara att inse att det inte behöver betyda cancer bara för att man är trött.
En vacker dag kommer jag nog till insikt oxå.
