Vissa dagar....

Vissa dagar är enklare än andra.
Det är väl så det är för dom flesta.
Så va det för mig oxå...så va det för mig.

Vissa dagar tänker jag inte ens på att jag har haft cancer.
Jag liksom glömmer det.

Sen kommer de dagarna där allt kommer tillbaka.
Dom dagarna känner man sig väldigt liten.
Det behöver inte vara några speciella saker som ska hända, saker som ska sägas...för att man ska falla ner.
Men dagarna när det blir så är ack så verkliga.
Dom dagarna önskar man att man va så stark som jag vanligtvis känner mig.

Dagarna när jag glömmer bort, när jag får känna mig som en vanlig tjej....dom är guld värda.
Det är dom dagarna som jag håller hårt i när det är som jobbigast.

Jag trodde att mina "biverkningar" skulle vara mer hanterbara nu när jag börja studera.
Jag trodde att jag skulle kunna ta kontrollen.
Så dum jag va!!!
Jag kommer aldrig att kunna ta kontrollen över den här skiten.
Jag kan ta av mig tröjan, ta på mig tröjan, fläkta med ett jäkla papper 100 gånger om dagen....men till vilken nytta.

Jag är inte dum, inte blind.
Jag ser i ögonvrån hur alla tittar, viskar.
"Vad håller hon på med"
"Tog hon inte precis på sig tröjan?"
"Jaha, nu åker den av igen hehe"

Jag hör kommentarerna när dom tror att dom är diskreta.
Men jag kan inte klandra dom.
Vad vet dom egentligen....ingenting!
Det va det som va befrielsen med att börja studera.
Att inte behöva vara cancertjejen längre.
Frågan är bara....vem är jag nu?

Just nu känner jag mig bara som "tjejen som tar av och på sin tröja hela hela tiden".
"Tjejen som alltid sitter och torkar sig med en bit papper".
"Tjejen som fläktar sig med en bit papper, en bok eller ett blad".

Hur ska jag kunna vara....bara mig!
Jag hatar det faktum att jag inte kan få vara som alla andra.
Jag hatar det faktum att jag ska behöva ta dessa tabletterna, sprutorna.
Men jag hatar mest att det ska fortsätta beröva mig på mitt liv, min jäkla lycka.

En olycka kommer sällan ensam sägs det.
Det blev konstaterat för nån dag sedan.
Besvikelsen sitter kvar som ett plåster.
Jag får bestämma mig för att antingen behålla det....eller bara bita ihop och dra av det.
Är bara rädd att plåstret ska lämna permanenta märken efter sig.
Hatar känslan av att vara besviken.

Vet inte varför alla dessa känslorna bubblar upp just nu.
Kan vara för att vårt arbete blev redovisat idag och all stress bara släppte.
Med all den stressen kom även känslorna.
Jag försökte sätta mig och läsa inför nästa redovisning på måndag...men det gick inte.
Tankarna blockerade mitt sinne.
Så det va lika bra att skriva ner det här....det brukar hjälpa.
Få lätta på trycket lite.

Så nu ska jag försöka igen.
Skriva.
Läsa.
Så småningom drömma.

Imorgon är en ny dag, en bra dag!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0