bellabuss

Läpparna försöker forma ett ord men ingenting kommer ut.

Halsen är torr och klumpen värker mer och mer.

Du sväljer, försöker fukta läpparna men tungan är torr.

Hjärtat slår hårt, rytmiskt i bröstet.

Takten hypnotiserar dig, du blundar.

Dunk, dunk.....dunk, dunk.....dunk.....du...

Tystnaden ekar, tomheten skriker.

Du skärper dina sinnen...lyssnar.

Varför hör jag inget??

Mitt hjärta....har tystnat!!

Jag vaknar med ett ryck, svettdropparna porlar sig i pannan.

Andetagen är häftiga.

Handen söker sig upp, letandes efter ett tecken.

Jag känner mitt hjärta slå....hårt...fort.

Jag lever!!

Drömmarna är återkommande nu för tiden.

Vissa säger att det är ens undermedvetna som försöker berätta nåt för dig.

Vad är mitt budskap, vad ska jag lära mig?

Kraven som vi ställer på oss själva är orealistiska.

Vi tror nånstans att vi är supermänniskor som bara behöver andas, sova, äta.

När i själva verket vi egentligen behöver känna, älska, bli älskade....leva.

Alla dessa kraven gör att vi går hand i hand med känslan av att inte räcka till.

Varför?

Varför gör vi så mot oss själva?

Vem är det vi ska överbevisa? 

"Jag ska minsann visa dom att jag kan"

VEM ska du visa?

VAD ska du visa?

Den där rösten i ditt huvud säger, viskar...kan du inte bättre än så?

Den där rösten....är DU!!

DU ser ner på dig själv för att DU inte anser att du gör tillräckligt.

DU tycker att du kan göra det lite bättre.

DU tycker att du borde hinna med dina nära och kära mer än vad du gör.

DU känner att du borde jobba lite mer och ta mindre CSN lån.

DU borde veta bättre.

Varför gör DU så här mot dig själv?

En fråga utan svar.

Har du nåt svar?

Känner du igen dig?