bellabuss

Jag ler, vill skratta men hejdar mig.

Ögonen tittar tillbaka och det räcker med en liten blinkning för att vi ska vika oss dubbelt av skratt.

Vi kramar om varandra och säger adjö, lovar att det inte ska dröja så länge tills nästa träff.

En liten promenad sen möter jag en annan välbekant figur.

Jag sträcker mig och bättrar på min hållning, allt sker på en millisekund.

I huvudet sker nu tusentals monologer....vad ska jag prata om....vad sa jag sist.....är han fortfarande arg för det där.....har han hört det jag sa....vad ska jag börja med???

Tjena! 

Hälsningen är stel, säker, hård.

Handen som tar min är lika hård.

Vi möter varandras blickar och ett grin...inte ett leende...en grimas formas av våra läppar.

Magen känns tung, munnen är torr.

Men ändå står jag där och inleder ytterligare en av tusen dialoger som jag haft med den här personen.

Jag är på låtsas.

Jag är någon annan, jag är absolut inte mig själv.

Efter en stund tar vi i hand och säger adjö.

Jag sätter mig i bilen och kör hem till min syster.

Där hänger jag upp jackan och sen slänger jag mig i hennes soffa. Jag bläddrar lite bland kanalerna medan vi småskrattar över dagens bestyr.

Hon fixar lite te och kommer sen och sätter sig....allt är skönt och jag känner mig så avslappnad.

Sen knackar det, hon får besök.

Jag nästan hoppar upp ur soffan, fixar till håret, rättar till tröjan.

När personen kommer in ler jag sådär konstigt, jag vet inte varför. 

Jag blir stel, vet inte riktigt vad jag ska göra.

Vet inte hur jag ska bete mig.

Det kanske blir fel.

Sen till slut så kommer jag hem. 

Där sitter jag i min soffa och är bara tyst.

Allt är tyst.

Jag rör mig inte, behöver inte.

Men jag tänker.

Vem är du egentligen? 

Du spelar så många roller varje dag.

Du är en person med din familj.

Du är en annan med dina vänner.

Du är någon när du är med din partner.

Du är någon när du är ensam.

Så vem är egentligen DU? 

Finns det en urmänniska i oss alla? 

Eller är vi bara fasader allihop? 

Vi skrattar där det förväntas komma ett skratt. 

Vi rör oss med flocken och är noga att inte hamna utanför.

Vi vet inte riktigt vad vi känner när vi är ensamma, när ingen kan guida oss fram.

Förändras vi alltefter livet har sin gång? 

Eller håller vi fast vid vår personlighet, våra värderingar.

Vem är vi? 

Hmm!!! Tål att tänkas på! 

Har du ett svar så får du gärna dela med dig.