Egentid med min älskling

Jag och Nova åkte iväg idag.
Bort från all hosta.
Bort från alla snoriga näsor.
Bort från feber och trötthet.
Nu va det bara jag och Nova och en massa djur och insekter.
Ja jag är fortfarande krasslig, blev en orolig natt inatt men idag försökte jag att släppa allt det där.
Idag ville jag bara ha en mysig dag med min älskling.
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Vårt lilla besök resulterade i lite urin i mitt hår (från något nattaktivt djur troligen eftersom det va det rummet vi var i), en liten apa som gnagde i mitt öra och försökte stjäla mitt örhänge, en fågel som störtdök mot mig för att sedan sätta sig ovanför mig och leka stirr-leken (ni ser ju bilden själv ovanför här hehe).

Hur som helst så hade vi en riktigt bra dag.
Vi pratade och skrattade.
Hon ställde massa frågor och jag googlade som blixten 😅😂
Jätteroligt va det! 
Sen åkte vi hem till Viktor. Han hade trots sin förkylning (ni vet när en man är riktigt förkyld 😂) hade han lagat taco som vi gladeligen åt.
Sen tog jag med flickorna hem så Viktor fick vila upp sig.

Nu sitter jag i soffan och tittar på en väldigt rörande film. 
Den handlar om en tjej som får en terminal cancerdiagnos, hon försöker hitta en ny tjej till sin kille innan hon dör. Hon vill inte att han ska vara ensam kvar sen.
Jag vet inte varför jag torterar mig med sådana filmer, men jag kan inte låta bli.
Nu för tiden glömmer jag bort den tiden...allt som oftast.
Det är skönt, men samtidigt skrämmande.
Det har varit en sån mäktig del av ens liv under en kort men intensiv period.
Det är svårt fortfarande att bara hantera själva ordet cancer, ännu mer att högt säga "jag är haft cancer". 
När jag minst anar det så kommer käftsmällen.
Som den gjorde nu för nån dag sen.
Uttrycket "som ett brev på posten" fick plötsligt en....betydelse.
Jag fick en kallelse från min årliga kontroll.
Den är lika jobbig och ångesten är lika verklig varje gång.
Smärtan som gestaltar sig blir till hugg i magen, kalla kårar längst min ryggrad, ögon som bränner av salta tårar.
Men jag vet att det kommer gå bra.
Jag vet det, det finns inga andra alternativ förstår ni.

Så om jag den senaste tiden kan tyckas ha svårt att ta till mig dina problem, lyssna på dina ord, koncentrera mig på ditt liv....så vet du varför. 

Jag kommer som alltid försvinna in i min skyddande dimma...men va lugn, jag kommer ut igen...promise.
(null)



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0