Fall med mig

Att lägga sin lycka i någon annans händer.
Att falla med en person.
Att famla runt i mörkret utan en tillstymmelse till ljus.
Är det rätt? 

Dom säger att varje person har en som dom tillhör, en själsfrände, en livskamrat.
Dom säger oxå att man bara får en sån, en äkta kärlek.
Kan detta verkligen stämma? 
Finns det något sådant? 
Finns det någon som kan få världen under sig att gunga.
Finns det någon som får färgerna runt omkring dig att lysa skarpare, göra allt vackrare.
Den här personen, om det är så som dom säger...står alltså då med din lycka i sina händer.
Om detta är sant så är du hjälplös i mörkret...till denne kommer...med ljus.

Vad händer om han inte existerar då? 
Vem ska då ge mig den lyckan.
Är det då okej att jag tar det i mina alldeles egna händer.
Är det okej att jag går min egen väg och skapar min egen lycka.
Är det okej om jag helt enkelt vägrar låta ödet ha sin nyckfulla gång.

Min lycka är min och ingen annans.
Min kärlek är min att ge och ingen annans.
Jag väljer...inte du! 

Jag är inte och kommer aldrig att vara en efterföljare. Jag går min egen väg.
Med det kommer jag ibland att förlora vissa saker, vissa personer. Men det är fortfarande mitt val och min väg att gå.

Så kom!! 
Kom och fall med mig.
Jag håller din hand ända till slutet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0