bellabuss

Dom stressar, ser inte.

Några förstulna blickar kastas åt mitt håll men jag möter inte dem.

Jag är osynlig mitt bland alla.

Är som en av aporna i gamla japanska konstverket. Jag är alla tre personifierad.

Jag vill inte se.

Jag vill inte höra.

Jag vill inte tala.

En av blickarna som riktas mot mitt håll hänger kvar, lite för länge. 

Blicken förvandlas till rörelse, i riktning mot mig. 

Min blick är fäst framåt men i mitt periferiseende ser jag personen som kommer närmare och närmare.

Med en snabb rörelse blir jag osynlig igen. 

Händerna tar tag i hörlurarna i väskan. 

För dem snabbt upp och trär dem över öronen. 

En subtil men ändå skrikande tydlig gest.

GÅ DIN VÄG!!

Dem är min trygghet, mitt saferoom.

Dom ger mig utrymme till att andas i ett rum fyllt av tjock rök.

Dom är min livlina när det stormar rumt mig.

För när jag har dom, när musiken dränker ut alla ljud, då kan jag lyssna.

Höra mig själv, mina tankar, mina ord.

Jag är långt ifrån ensam.

Dom är överallt, människorna med saker intryckta i öronen.

Dom går bland alla andra men precis som jag, varken hör dom eller lägger märke till de som står precis bredvid. 

Blicken är tom men innanför den pågår det antingen en symfoni eller ett krig. 

Vilken av de två vet vi inte, för ansiktet avslöjar inget.

Men faktum är, att vi blir mer och mer introverta.

Att kommunicera, att interagera har blivit en ansträngning. 

Iallafall under större delen av dagen.

Varför??

Jag arbetar med människor, träffar hundratals varje arbetspass. 

Jag pratar och ler, lyssnar och informerar. 

Men sen när arbetspasset är över, så går jag tillbaka till mig själv. 

Då blundar jag och låter mig omfamnas av tystnaden. 

Då undrar jag, vilken del av mig är den riktiga.

Är det den sociala personen, eller den tysta.

Eller är det en kombination? 

Jag vet inte! 

Med en knapptryckning börjar musiken spelas.

Människorna runt mig försvinner en efter en.

Jag ser, men tonerna av Nuvole Bianche får hjärnan att dra fokus från synen till öronen.

Plötsligt ser jag inte längre människorna, nu är det mina inre bilder som bildas. 

Minnen från det förflutna spelas upp framför mina ögon. Både bra och dåliga,

Efter en stund väcks jag ur min dagdröm av att tåget rullar in på perrongen. 

Mina ben lyder och rör sig i riktning mot dörrarna. 

Hörlurarna är fortfarande på, de tre aporna är som alltid lika aktuella.

Ser inte.

Hör inte.

Talar inte.

Äntligen har vi påbörjat del 2 i boken "Drakarnas öde". 

Till både min och Lavas stora förtjusning.

Tjejerna sover hos mig inatt.

Imorgon ska Lava till tandläkaren. Hennes mjölktand trycker på en annan tand och hon har haft ont ett tag nu. 

Så imorgon hoppas vi att hon får lite hjälp,

Nu är det dags att sova ⭐️⭐️⭐️⭐️

God natt, sov gott