bellabuss

Kvällen är ljummen när jag parkerar bussen och går mot min bil. 

Tusen tankar trängs i mitt huvud som förgäves försöker sortera dom i fack. 

- Viktiga

- essentiella

- brådskande 

Så ser facken ut. 

Inget kan vänta, allt måste lösas.

I mitt huvud försöker jag hitta alla lösningar och stapla dom i rätt ordning.

Som ett emotionellt Tetris faller den ena biten på plats och bereder väg för nästa,

Så här fortsätter det, minut efter minut, timme efter timme....tills jag faller i en dvala,

När jag vaknar, så börjar allt om igen.

Så jag frågar mig själv, hur lång kan min dvala vara innan någon märker något.

Innan någon reagerar, undrar.

Är det någon som kommer fråga mig, varför jag inte svarar i telefon.

Varför jag inte är aktiv på mina sociala medier.

Varför jag drar mig undan.

Varför den enda gången jag talar är på jobb, där jag har en uppgift och samtalet är ett verktyg för att utföra uppgiften.

Kommer någon fråga och om dom gör det, kommer det vara för att det inte längre gynnar dem.

Eller kommer det vara för att dom genuint bryr sig.

Jag vet inte.

Jag vet bara att tystnaden tar mer och mer plats i mitt liv...och jag trivs med det.

Det är skönt.

Ensamheten är en vän, en trogen vän som vet vad jag behöver.

Jag prioriterar inte alltid min vän men i nuläget så är det precis vad jag behöver.

Hade inte Viktor haft barnen och jag vill att han ska kunna nå mig om nåt händer....så hade min telefon stängts av.

Den hade tystats ner och legat livlös i en väska nånstans.

Jag är trött på den faktiskt.

Vill ha en paus, vill vara anonym...om så bara för några timmar.

Men det går inte.

När barnen inte är här....är ångesten större än behovet av isolering.

Ångesten över att något ska hända dom jag älskar mest.

Så än så länge är den igång.

Jag nöjer mig med att sätta den på ljudlöst nu. 

Imorgon när jag vaknar börjar det om på nytt.

Det tar jag då.

Nu släcker jag, säger god natt och pausar en stund.