bellabuss

Blicken är stundvis tom för att i nästa sekund fyllas med liv.

Han viskar fram:

" tack så mycket "

Mitt svar kommer direkt medan blicken är riktad ut i natten:

" det va så lite så "

Han torkar lite snabbt bort en tår som försiktigt letat sig fram i ögonvrån.

" det är kanske lite för dig men mycket för mig "

Jag förstår vad han menar och ler samtidigt som jag känner en melankolisk känsla växa fram.

5 minuter tidigare har en man högt och tydligt ropat: "hallå! Du får slänga av det här fyllot nu"

Jag tittar i spegeln och ser andra passagerare nicka instämmande och mumla tyst, allt medan deras dömmande blickar riktas mot mannen som sitter i mitten av bussen.

Jag stannar vid nästa hållplats, drar handbromsen och lägger växeln i neutral.

När jag öppnar förargrinden så ser jag 30 nöjda blickar pendla mellan mig och mannen. 

Jag ser ett par rädda ögon som inte möter min blick, dom tillhör mannen. 

Han håller hårt i sin ryggsäck och tittar ömsom ner på sin ryggsäck och ömsom ut i natten där regnet faller hårt.

Jag går fram till mannen och ber honom följa med mig och sätta sig där framme.

Han möter min blick och avvaktar lite innan han försiktigt nickar och reser sig.

"Men hallå, ska han få åka med ändå!! Släng ut honom"

Mannen som yttrat sig tidigare har nu ställt sig upp och tittar mot mig med trotsig blick.

Jag säger vänligt men bestämt medan jag borrar blicken i honom.

" Om du för en sekund tycker att jag ska låta denna mannen gå ut mitt i natten i ösregnet, för ingen annan anledning än att han inte är nykter. Då borde DU min vän skämmas. Visa lite medmänsklighet "

Hans trotsiga blick skiftar snabbt från bestämd till osäker.

Stilla sjunker han ner bakom stolarna och fäster blicken på sin spegelbild som reflekteras i fönsterrutan.

De passagerare som innan nickat instämmande vrider sig nu obekvämt där dom sitter.

Ingen möter längre min blick.

Det är tyst och det enda som hörs är regnet som smattrar mot rutorna.

Visst är det lätt att hata dom som inte är som oss.

Dom som inte hör till vår norm av människor.

Det är jätteenkelt.

Det är betydligt svårare att visa den medmänsklighet som vi så gärna skryter om att vi lär våra barn.

När tillfälle ges så kastar vi alla stenar vi har i det berömda glashuset.

Vi glömmer lätt bort att glaset är ömtåligt.

Jag blir både arg och ledsen över hur snabbt vi är villiga att överge vår syn på medmänsklighet....bara för att personen inte uppfyller våra krav på hur man är....en människa.

Förlåt mig....den rätta typen av människa. 

Jag önskar att detta va en isolerad händelse som aldrig annars inträffar. 

Tyvärr ser min verklighet annorlunda ut.

Överallt blir människor trampade på, för vadå??

För att dom inte är som vi.

Denna mannen hade inte gjort något annat fel än att han va berusad. 

Han besvärade ingen.

Han ville bara hem.

Precis som alla andra på bussen.

Så tänk på det mina vänner.

Glaset är ömtåligt, kasta inga stenar.