bellabuss

Dina ord som du så fint målar porträttet med bleknar lika snabbt som solen torkar mina tårar.

Du pratar med fel person.

Den som kramar om dig och övertygar dig om att du aldrig gör något fel, den personen slutade jag vara ungefär samtidigt som jag fick min första cellgiftsbehandling.

Försök förstå, du pratar med fel person.

Dina problem är lika verkliga som luften vi andas, och för dig lika essentiella. Du klarar dig inte utan dom.

Dom är en sån stor del av ditt liv att du inte längre vet hur du ska leva utan dom. 

Det är den stora skillnaden på oss.

Jag gjorde det, levde så...men inte nu längre.

Men på nåt konstigt sätt har jag fått axla en annan roll.

En roll som guide, genom problemens snåriga djungel.

Trots att jag tog mig ut för längesen.

Så tvingas jag återvända, gång på gång.

Nej tvingas är fel ord.

Den enda som forserar mig är jag själv.

För av nån idiotisk anledning så känner jag mig skyldig till detta.

Att guida, hjälpa.

För utan hjälp hade jag inte tagit mig ut. 

Då hade jag varit kvar än.

Men fortfarande, så pratar du med fel person.

För jag tänker inte lösa dina problem.

Den äran lämnar jag helt och hållet till dig.