Det va en gång....

Du ser trött ut när din blick möter min.
Din läppar ler försiktigt men jag vet bättre än att tro dom. 
En omfamning sen är jag borta.
Är inte länge här.

Är nån annanstans.
Där rosa vätskor och vita sjukhusrockar härskar.
Där nålar sticks och tomma ögon tittar tillbaka från ansikten som täcks av en mask. 

Du ser trött ut.
Som att du åldrats 100 år sen jag såg dig sist. 
Inte bara kroppen, utan hela ditt väsen, din själ. 
Du orkar inte mer, orkar inte kämpa, 

Jag tittar in i dina ögon och ser varma stränder och fruktfat med perfekt skurna bitar av melon och jordgubbar.
Jag ser vacker natur som tar andan ur mig. 
Mina ögon ser en man som vallar några kor, jag ler och tänker att jag vill behålla detta minnet för alltid. 

Men fortfarande ser du så trött ut.
Din kropp är inte längre stark.
Den sviker dig nu. Nu när du behöver den som mest. Nu när du behöver vara stark.
Den är oxå trött.
Precis som min var.

Jag vill säga till dig att allt kommer ordna sig, men jag är rädd att det kommer bli en lögn inom en snar framtid. 
Men jag vill ljuga, jag vill ge dig den lögnen och ett löfte om det perfekt livet som du jagade efter under så många år. 
För om den lögnen för en sekund ger dig en uns av ro i din själ, så ger jag dig den. 
Men jag vet, att du synar min bluff. 
Du har gjort det så många gånger förr. 
Andas jag in så andas du ut. 
Så lögnen förblir blott en tanke, en osynlig tanke som för alltid svävar runt i ett vakuum.

Trötta ögon tittar tillbaka på mig. 
Din hand snuddar vid min kind och sen är du borta. 
Lika fort som du kom försvann du.
Nu är bara tystanden kvar.

(null)



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0