bellabuss

Som tagen ur en scen från vilken zombiefilm som helst. 

Människor mer döda än levande sitter nu med hängande huvud och det enda levande verkar komma från deras elektroniska livselexir.

Det är tyst fast än att vi är ca 50 personer i ett utrymme av 40 kvm. 

Detta är vad vi kallar livet.

Den mekaniska rösten ropar ut att vi är i Mörarp och någon rycker till. 

Blicken är glasartad och personen vet inte riktigt vad nästa steg ska vara. 

Hen har slumrat till och vet nu inte riktigt var hen är. 

Beslutet blir att sitta kvar och blicken är nu fäst på skärmen mitt i vagnen. Om en stund kommer domen som utvisar utgången för denna person. 

Ska hen komma försent till jobb eller ska hen luta sig tillbaka och fortsätta slumra.

Ögonen blickar inte ens tills skärmen visar det som hen så gärna ville se. 

Hans station är nästa.

Ansiktet mjuknar och ett litet leende kan skymtas. Allt för att försvinna i nästa sekund när ögonen fästs på skärmen i hens hand.

På ett ögonblick har hen slutit in till de andra levande döda.

Mitt kaffe är varmt i min hand och doften från termosen fyller min näsa. 

Nu äntligen är alla mina sinnen kompletta. 

Doften och smaken är ett av mina favorit sinnen och nu fyller doften av hasselnöt och kaffe mig. 

Medan jag blundar känner jag hur en varm känsla sprider sig i kroppen. 

Det är bra nu. 

Det är så bra att jag till och med kan bortse från mannen mitt emot mig som uppenbarligen inte vill låta vattnet rena hans kropp denna morgonen. 

Det är så bra att min vanliga irritation över att andra personers privata samtal hörs överallt är som bortblåst.

Det är bra nu.