Alla stjärnorna i skyn

Dom glimmar så vackert.
Små diamanter på ett svart täcke av sammet.
Värdefulla och ouppnåeliga.
Levande döda i denna stund.

Små är vi.
Som ett sandkorn i öknen, du och jag.
Omgiven av ännu fler...som du och jag.
Och ändå...finns det ingen som du...eller jag.

Det du känner just nu är unikt för just dig.
Det dina ögon vilar på är det bara du som ser.
Varje andetag är ditt eget.
Du är unik, finns bara en som du.
Visst! Kanterna är lite vassa men med tiden gör havet dig till den lenaste av alla stenar.
Eller gör den det.

Jag vill säga att jag är len, men jag tror att fler motsätter sig än håller med.
De tycker jag är vass, att om man kommer för nära så får jag dem att blöda.
Jag vill inte se mig som så.
Men det du ser är din verklighet, och det jag känner är min.

Tiden och havet formar allt på denna jord, även mig och dig.
Villen form du tar är inte ditt val.
Det ligger i betraktarens öga, vilken form den ger dig.
Så i slutändan spelar det ingen roll om du är en mjuk sten eller en vass kant på en klippa. 
Den som kommer dig nära gör valet, att se dig som den första eller det andra och därefter behandla dig som så.

Så va dig själv, alltid! 
Du är ett sandkorn i öknen, unik och vacker.
Den som inte ser det, kommer för alltid att famla i mörkret, i dimman, bland de andra som hellre ser sin egen spegelbild än din. 

(null)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0