bellabuss

Att inte veta.

Men även den blir till slut till en vardag...oavsett vad det gäller.

Det betyder inte att några värderingar läggs, bara att blicken lyfts och riktas framåt. Längre fram, där det är lite ljusare.

Jag tänkte fixa min ansökan till CSN nu när jag kom hem. 

Men istället plockade jag fram lådor, påsar.

Sen började jag sortera allt som jag hade i garderoben och i bordet i vardagsrummet.

Vet inte varför, kalla det terapi eller kontrollbehov.

Jag satte mig ner och drog fram allt.

Alla minnen, alla brev, alla teckningar,

Målningar som jag gjorde under tiden jag va sjuk.

Skapelser som föddes under min tid på lydiagården.

Målningar som barnen har gjort.

Brev som jag skrev, till barnen, till mig själv.

Allt låg där....tillsammans. 

Som ett vackert kaos...på mitt vardagsrumsgolv.

Mitt liv....eller en del av det.

Jag skulle fixa CSN, men jag tänkte....jag gör det imorgon.

Jag väntar. Gör det sen. Skjuter det framför mig. 

Som så mycket mer. 

Vi väntar till morgondagen. 

Vi skjuter det oundvikliga framför oss.

Antingen för att det helt enkelt är för jobbigt, för svårt.

Eller för att vi inte vill ta tag i det.

Vill inte fatta beslut som vi sedan inte kan ta tillbaka.

Så vi väntar, och väntar.

Tills en dag, då ödet står på andra sidan dörren och knackar på.

Problemet är bara....att vi inte är beredda då.

Vi blir tagna på sängkanten.

Livrädda.

Håller andan.

Bara för att vi väntade.

Då blev helt plötsligt inte beslutet vårt längre.

Då blev vi pinnen som hjälplöst föll ner i floden och inte kunde göra nåt annat än att bara flyta med.

Innan dess va vi fisken i floden, som när som helst kunde vända om och simma motströms. Fisken som kunde bli till en fågel och flyga. 

Fågeln som kunde bli ett lejon, en kung.

Nu blev vi pinnen i vattnet. 

För att vi väntade.

För att vi inte vågade.

För att vi gav bort valet, att fatta beslutet där och då.

Ibland är det bra att vänta.

För att kunna vara säker på sitt val.

Men det kommer oxå en dag då du måste göra ett val.

Även om det gör ont.

Kom ihåg då....det gör inte ont för att det är fel.

Det gör ont för att du är en levande, kännande varelse. 

Du älskar, hatar, gråter, skrattar....med hela din kropp och själ.

Det gör ont för att det är livet, här och nu....inte där och då.

Inte imorgon.

Inte om ett år.

Livet är nu. 

Jag skjuter upp detta. 

För jag vill inte göra valet.

Jag är inte redo.

Jag väntar.

Hur länge...vet jag inte.

Jo! Jag vet....när jag hör knackningen på min dörr.

Då är det dags.

Men inte nu, inte än.