Långt, långt där borta.

Regndropparna faller hårt mot sovrumsfönstret.
Det arga smattrandet håller mig vaken.
En illavarslande vaggvisa för mig och dig...för oss.
Vi som ser världen lite annorlunda.
Vi som håller andan när andra sover gott.
Vi som aldrig tar någonting för givet.

Jag håller andan varje dag nu känns det som. 
Stundvis glömmer jag, för en liten stund.
Sen kommer jag ihåg.
Då känner jag den där pockande känslan, av oro...sorg.
Det bekanta ljudet får mig att vakna ur dvalan som jag nu så ofta befinner mig i.
Jag blundar och trycker på knappen. 
Min beröring öppnar upp och jag hoppas, ber.
Energin som det antingen tar eller ger är....utom denna värld. 

Hur kan det vara så här? 
Vad är det som sker i mitt innersta? 

Aldrig, aldrig ska vi ta någon eller något för givet.
Aldrig ska vi tro att vi vet hur det känns.
Aldrig ska vi döma någon.
Aldrig ska vi känna deras smärta.
Aldrig ska vi gråta deras tårar.

Alltid ska vi finnas där ❤️

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0