bellabuss

Det tog många år. 

Omsorgsfullt lade jag sten efter sten tills muren va det mest säkra, stabila som fanns i mitt liv. 

Den va jag inte villig att släppa en första taget. 

Några försökte, men förgäves. 

Dom skrapade på ytan. Försökte klättra över. Försökte rasera den. Men det gick inte.

Tystanden som följde med muren va skön. 

Där bakom kunde jag andas, bara få vara.

Inga krav.

Inga kompromisser.

Inga förklaringar.

Men samtidigt....ingen värme.

Ingen närhet.

Ingen kärlek.

Det va en beslut jag fattade där och då. 

Att börja demontera den. 

Sten för sten började jag sakta riva den. 

Det va stundvis väldigt jobbigt. 

För varje sten representerade en del av mitt liv, eller det som jag då kallade liv. 

Smärta, besvikelse som jag manifesterade som så många före mig oxå gjort. 

För varje sten va jag tvungen att välja, om det va värt det eller inte. 

Nu vid vägskälet, så är muren nere. 

Men jag verkar inte kunna göra mig av med stenarna. Jag har dom i säkert förvar. Där djupt inne. 

Dom är bara ett beslut bort. 

Lika snabbt som dom plockades bort kan jag omsorgsfullt lägga dom tillrätta igen. 

Jag vill inte, men jag kan om jag måste. 

För anledningen till att dom fanns där från första början var för att skydda mig själv. 

Från allt och alla. 

Dom som stod mig närmast va dom som sårade mest. 

När dom svek så fanns det inte mer att ge. 

Nu vet jag bättre. Jag dömer inte den ena efter vad den andra gjorde. Men det är väldigt lätt att hamna i samma vågskål. Tyvärr skulle jag vilja tillägga. 

Åter igen, för att skydda mig själv. 

När man har varit nere på botten så finns det inget som kan motivera en mer...att aldrig hamna där igen. 

Att fullständigt släppa taget och falla, det är få förunnat. 

Jag vill göra det...men ändå finner jag mig klamrandes vid kanten. 

Livrädd över att släppa taget. 

Vart kommer jag att falla? 

Ner på botten igen.

Eller kommer jag att flyga?