bellabuss

En urladdning av stress och spänning av ett faktum när jag gick ut ur salen. 

Vi samlades i vår lilla grupp. Pratade om vem som skrivit vad och upplägget av provet.

Sen gick vi.

En öl och nacho senare va jag på väg hem. 

Vi skrattade, pratade....glömde bort allt som hade med prov och skola att göra. 

Bara tre vänner som hade skitroligt.

Trots tenta va det en bra dag. 

Nu kommer den här dagen.

Jag hade förträngt det. 

Förstår inte hur jag kunde men samtidigt är det kanske ett bra tecken...att kunna glömma.

Bussen kommer snart. 

Skärmen i bussen ska snart visa morfemet "lasarettet".

Där ska jag gå av.

Samma sak. Varje år. För alltid.

Samma ångest. Varje år. För alltid.

Ögonen snuddade vid lappen som suttit fäst på kylskåpet under en tid nu. 

Något pockade i huvudet och sa "läs". 

När jag tittade så såg jag datumet.

28/3.

Fan!!!

Så nu är jag på väg. 

Men det är inte detta som är värst.

Det är efteråt. Väntan.

Tankarna som föds i samma stund som jag går utanför rummet, byggnaden. 

Dom följer visserligen med mig vart jag än går men nu får dom nytt liv, kraft.

Nu är mina egna logiska resonemang som bortblåsta.

Dom gäller inte.

I samma stund är jag tillbaka i den där sängen med sprutor, rosa vätskor, röster som leende säger "nu ska jag bara skölja ur din slang med koksalt innan vi kopplar upp dig till maskinen". 

Hår som trillar.

Blåsor i munnen.

Smärtor...överallt.

Sömnlöshet.

Tabletter.

Sprutor.

Illamående.

Hopplösheten.

Jag vet inte varför, jag återvänder dit i mitt huvud varje gång.

För jag är inte där längre.

Ska inte dit heller.

Aldrig igen.

Men ändå....så vandrar mina tankar dit.

Bara nu när jag sitter på bussen, folk som pratar runt omkring mig. Naturen som sveper förbi utanför fönstret.

Så ser jag inget av det.

Jag ser bara vita rockar.

Jag ser Martins ansikte framför mig.

Jag hör Annikas röst, säger att allt kommer bli bra. 

Tungan letar sig vant upp i gommen och sveper fram och tillbaka, känner efter....blåsor, sår. 

Varje sväljrörelse känner jag efter, smärtorna som va där då kommer jag aldrig att glömma. 

Jag vill glömma, vill inte tänka efter.

Jag lyckades nästan.

Nästan.

Men nu är jag där igen. 

Det rytmiska tickande ljudet från maskinen som styr dosen cytostatika som går in i min kropp....gnager i mitt huvud.

Trots alla ljud just nu är det ett tick, tick, tick som dränker ut alla andra ljud.

Tick. Tick. Tick......piiiiiip! 

Klar. 

Jag håller andan för jag vet, att snart kommer det.

Illamåendet. Smärtan. 

Mitt falska leende och trevliga uppsyn var en fasad då, är fortfarande ibland.

Men då ville jag visa alla att jag va stark, att dom inte behövde oroa sig.

Allt, medan jag dog inombords.

Bussen rullar framåt. Snart är det dags att gå av. 

Tick. Tick. Tick.