I see....

Ögonen är fuktiga.
Blinkar bort tårarna som envist fortsätter komma.
Lika säkert som en soluppgång påbörjas proceduren.
Den som återkommer varje morgon, varje dag, varje tillfälle. 

Concealer som tar bort alla spår av sorg.
Foundation som eliminerar ränderna på kinderna efter de salta tårarna.
Rouge som aktiverar lögnen om en hälsosam view of life. 
Läppstift som döljer märkena efter de dagliga nervösa stunderna som resulterar i sönderbitna läppar. 
Den sista finishen blir mascaran. Den markerar de vackra stora ögonen som inte vill något annat än att förbli slutna. 

Hon prövar sig på ett leende. 
Nej! 
Försöker igen.
Slappna av, få det att verka naturligt.

Sakta men säkert byggs fasaden upp.
Masken som hon har övat en livstid på att få perfekt, den är nu ett faktum. 

Andas in.
Andas ut.

Insidan skriker.
Utsidan levererar i vanlig ordning. 

De förstår inte, bättre att vara tyst.
Din misär är din egen, belasta inte dom. 
Deras liv, deras lyckliga instagramliv ska inte besudlas av det smutsiga, det som är ditt.
Det förstår inte, kan inte, vill inte.

Skaka av dig det, showtime!!!

(null)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0