Saken är den att....

Ur det hårdaste, mörkaste djupet....kommer oftast det starkaste ljuset. 
Livsglädjen är som störst, färgen är som vackrast och hjärtat slår hårdare än någonsin förr. 

(null)

Du ser ett ogräs.
Jag ser liv.

Du ser det som inte passar in.
Jag ser det som sticker ut.

(null)

(null)

(null)

(null)

Att se sig själv genom någon annans ögon kan vara antingen upplyftande eller förödande.

Dina ögon är inte alltid rättvisa. 
Inte alltid snälla...mot dig själv.
När då någon ser allt det fina, det vackra, det dom är du....då förändras något.
Då börjar din självbild krackelera.
Då klarnar plötsligt den dimma som täckt din syn.

Varför är det så? 
Varför måste någon annan först bekräfta eller dementera det som du själv känner, innan du kan börja tro på det.
Är det en svaghet? Eller är det ödmjukhet? 
Behöver vi bekräftelse från andra...för att acceptera oss själva? 

Eller är det egentligen bara en persons ögon vi vill ha.
Bara en persons bekräftelse.
Den personen.
Den där speciella. 

(null)

(null)

Du vet svaret själv, när det känns....där djupt inne.
När det känns...där det räknas. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0