Den absoluta nollpunkten
Fönstret är öppet, låter den kalla luften fylla rummet.
Sänker temperaturen i hopp om att saker och ting ska sakta ner, stanna.
Som molekylerna i luften, i livet.
Dom är ständigt i rörelse, tills dom en dag stannar.
Den lägsta möjliga temperaturen kallas för den absoluta nollpunkten. Vid den absoluta nollpunkten befinner sig alla ämnen i en form där atomen står helt stilla och har ingen rörelseenergi alls.
Jag vet inte längre vad jag strävar efter, i detta nuet.
Är det ett vakuum där allt är precis som det är nu.
Eller är det något annat, något bättre.
Det är en risk, att gå framåt.
Man vet aldrig vart man hamnar eller vad som händer, man vet bara att man är på väg i en riktning....mot ett mål.
Sen om man når det målet är det ingen som vet.
För helst plötsligt kan allt förändras.
Det kan vara ett telefonsamtal, eller ett brev.
Det kan vara ett avslag, eller en oväntad möjlighet.
Det kan vara....mörker, men även ljus.
Jag frågar mig själv, varje dag.
"Hur orkar du?"
Svaret har jag inte.
Det är tyst, och allt jag ser är min egen spegelbild. Den ser trött ut, ser ut som...någon annan.
Jag känner inte riktigt igen mig.
Kylan i rummet gör att allt saktar ner.
Under mitt täcke har det blivit varmt.
Kontrasten är så tydlig, kallt mot varmt.
Ljust mot mörkt.
Hopp mot förtvivlan.
Jag somnar nu med en önskan om mer energi.
Imorgon är kanske den dagen, då det vänder.
Då energin kommer tillbaka.
Energi finns i allt runt omkring oss; i vinden som blåser, i maten vi äter och i solens strålar. Utan energi skulle ingenting hända. Det skulle vara mörkt, kallt och utan rörelse. Allt levande på jorden behöver någon form av energi för att kunna leva. Energi kan inte skapas eller förstöras, den kan bara omvandlas....så ge mig den nu, det är min tur nu.
Allt ställs på sin spets: den absoluta nollpunkten mot självaste definitionen av energi.
Kommentarer
Trackback
