bellabuss

Jag stannar, tar upp passagerare, tar betalt och kör sedan vidare.

Allt sker per automatik och jag dimman som tätnar framför mig blir allt tjockare för var minut som går.

Dimman fördunklar endast mina ögon. 

Trots alla ljus runt omkring tycks den tätna allt mer. 

När dimman tar sin plats försvinner verkligheten, mitt logiska tänkande.

Då blir vissa saker mer färgstarka medans andra bleknar bort.

Det ska vara tvärtom, jag vet...men i dimman vänds allt upp och ner.

En känsla som jag trodde va död och begraven för längesen smyger sig sakta fram. 

Den fick mig då, för längesen, nästan att gå under.

Den förgiftade mitt sinne, allt.

Jag lyckades med hjälp att släcka den, kväva den och allt det svarta som fick liv med den.

Jag vet inte varför den tycks andas än en gång. 

Vad har gett den liv? 

Limbo.

Stället man kan befinna sig i...där mellan liv och död.

Ibland...känns det som att det är där jag borde skriva min adress.

Jag vet inte alltid vart jag är på väg. 

Vart jag vill gå, vilken väg jag ska ta.

Då stannar jag upp.

Problemet med att stanna upp är att det alltid är så svårt att börja gå igen.

Vi dras till det bekanta, till tryggheten i det vi kan. 

Samma ansikten.

Samma röster.

Samma sak, varje dag.

Efter ett tag tycks vi glömma bort varför vi gör det vi gör.

Vi bara gör det, bara andas....Limbo.

Men hellre det faktiskt, än att börja tänka på våra valmöjligheter.

För samtidigt som vi ser vad vi kan göra, blir vi påminda om vad vi inte kan göra.

Vad vi har missat, vad vi inte kan göra ogjort.

Hur hårt vi än blundar, så är verkligheten där när vi öppnar ögonen. Och ännu värre, bilderna som förverkligas bakom dina slutna ögonlock kommer alltid att vara där.

Du kan inte undkomma dom, vaken eller ej.

Hur jag väljer att hantera synerna som dimman tar med sig, är mitt val.

Jag drar mig undan. 

Jag pratar inte.

Jag blundar, för mig själv. 

Inget prat, inga tröstande klappar på min kind. 

Bara tystnad....tack.