bellabuss

Det va iskallt när jag skulle lägga mig. 

Klockan visar 03.16 i skrivande stund. 

Jag va trött, är inte längre. 

Ska försöka sova ändå. 

I huvudet snurrar planer på morgondagen, träning, jobb, plugg. 

En dag i taget, det är allt jag kan ta. 

Samtidigt måste jag planera för alla kommande event. 

För det fixar inte dig själv. Någon måste ta tag i det, denne någon har jag krönt mig själv till under många år nu. 

Jag kan inte klaga, jag har någonstans valt det själv. 

Jag vet ju att det blir gjort om jag gör det själv....eller vet jag egentligen det. 

För jag prioriterar saker, jag planerar...men jag skjuter oxå saker framför mig. 

Som min födelsedag till exempel. 

Jag tänker nog minst 20 ggr om dagen att jag ska börja planera datum, mat m.m. Men ändå händer det inget.

Det är typiskt mig, att när det handlar om mig själv så är det plötsligt inte lika viktigt. 

Men ja, jag ska ta tag i det. Kanske imorgon. 

Jag pratade med Lava idag, fick gästlistan till hennes barnkalas. Hon har bestämt sig för Tropikariet igen. Så jag tänkte sätta mig imorgon och boka in datum och skriva inbjudningskort. 

Ikväll har jag jobbat i Ängelholm. Det va så lugnt och skönt. 

Jag fick köra elbuss, lyx i mina ögon. 

Inte många resenärer så det flöt bara på. 

Visst jag va trött nu på slutet men ändå med en avslappnad känsla. 

Jag ska tillbaka imorgon, köra lite till. Sen hade jag fått två körningar nästa vecka oxå. 

Lite dumt egentligen eftersom jag tänkte ta lite kompledigt, men nu vill jag ju köra i Ängelholm så, ja jag får ta ledigt nån annan dag. 

På måndag har jag bokat in ett möte med Novas lärare. Vi ska prata lite om nationella prov och stressen som det medför. 

Nova har tillräckligt mycket att kämpa med, och detta kändes som övermäktigt för henne. Eller iallafall när jag pratade med henne. 

Jag kunde se stressen i hennes ögon, höra det i hennes röst. 

Hon har redan bestämt sig för att hon inte kommer klara det och det gör så ont i mig att höra henne säga så. 

Hon är min lilla kämpe och visar varje dag hur hon klättrar upp för sitt eget berg av osäkerhet. 

Jag vill hjälpa, putta på henne...men hon måste ta stegen själv. 

Vi kommer hjälpa henne så gott vi kan, och vi ska börja med att få upp hennes tilltro till sig själv. 

Det är svårt för mig att relatera till skolproblem, eftersom jag gled genom skolan. 

Jag behövde aldrig anstränga mig. 

Nu får inte alla den turen, och det gör väl inget. Det är bara att man måste anstränga sig lite mer bara. 

Problemet jag ser är att det jobbiga här är att prioritera läxor framför kompisar. Den svider i Novas ögon. 

Men vi får vara lite bestämda där, i slutändan kommer hon att tacka oss.

Nu är det dags att sova. 

Klockan har hunnit blir 03.31. 

Ingen klocka ringer imorgon. Mobilen är satt på ljudlöst så jag kan optimera mina djupsömnstimmar.

Så god natt och sov gott 🌟