bellabuss

Jag var rätt trött när jag kom hem inatt så jag orkade inte skriva då. Men här kommer en liten beskrivning av hur en lördagnatt som busschauffören kan se ut.

Näst sista turen va det. Jag skulle köra till Åstorp och sen tillbaka, lämna över min buss och åka med en annan förare upp till depån.

Men planen blev inte som jag hade tänkt.

På knutpunkten klev resenärerna på en och en. Två tjejer i 20 års åldern, ett äldre par, några ungdomar som va klistrade i sina telefoner och till sist kommer en man med en cykel. Han cyklar lite vingligt och försöker komma upp från vägen till hållplatsplattformen. Han trillar lite och fångar min uppmärksamhet. 

"Alkohol" är det första jag tänker.

Han kommer fram och knackar på framdörren varpå jag öppnar. 

"Kan jag ta med cykeln?"

Han röst är tydlig och bestämd. 

"Absolut" får han till svar.

Han hänger upp cykeln och går in och sätter sig på sätena bakom mig. Jag ser honom tydligt i spegeln. 

Efter en stunds körning hör jag hur han uttrycker ett klagoljud, typ som när man har ont i magen eller nåt.

Jag tittar på honom och han halvligger i sätet. Han ser ut att ha somnat.

Jag fortsätter köra och dessa ljuden kommer med jämna mellanrum. 

Jag frågade honom innan vi körde var han skulle och han svarade Åstorp. Så jag tänker i denna stund att jag kör honom till stationen.

När vi kommer fram så drar jag handbromsen och lägger växeln i neutral.

Jag går bak till mannen, han ser ut att sova.

Jag puttar till honom försiktigt och försöker väcka honom.

Ingen reaktion.

Jag puttar lite hårdare och höjer rösten en aning. Ställer mig på ett säkert avstånd ifall han skulle bli rädd och slå ut med armen.

Ingen reaktion.

Jag höjer rösten ännu mer. 

Nu reagerar han, uttrycker det klagande ljudet och försvinner igen. Vid detta laget har jag redan konstaterat att han inte luktar alkohol. 

Han är således påverkar av något annat, droger med största sannolikhet.

Detta gör att jag inte längre känner mig trygg att fortsätta med min "väckningsprocess". 

Istället går jag ut från bussen, ber resten av passagerare att gå ut...och sen ringer jag polisen. 

Dom säger att dom ska komma med en patrull och hjälpa mig att avlägsna mannen. 

Det är lördagkväll och jag är väldigt väl medveten om att detta inte är ett högprioriterat ärende. 

Så jag väntar.

Och väntar.

Och väntar.

Mannen vaknar till och skriker med jämna mellanrum. Han sitter kvar. 

Resenärerna står på ett säkert avstånd och tittar frustrerat på sin mobil. Ser hur tiden tickar.

Efter 40 min kommer polisen.

Dom går in i bussen och gör som jag. Väckningsprocessen är igång. 

Från en microdels sekund går mannen från dvala till fullt medvetande. Han skriker och gör ett utfall mot en av poliserna. Dom hanterar honom enkelt och får ut honom från bussen. 

Allt jag tänker är: "det kunde varit jag som stod där framför mannen". 

Mmmm......inte alltid en dans på rosor som sagt. 

Det går inte att ständigt tänka på alla risker som vi utsätts för, men ibland blir det rätt påtagligt.

Allt gick bra och jag körde hem alla resenärerna som snällt stått och väntat, dock med en försening på 50 min. 

Livet som busschaufför 🤷🏼‍♀️