bellabuss

Nu har jag mina fina små tjejer hos mig igen.

Det känns som att en pusselbit hittar sin plats.

Deras leende gör mig varm.

Deras skratt är som en frisk fläkt en varm sommardag.

Deras glimrande ögon är som stjärnor i det stora svarta.

Dom ger mening till mitt liv.

 

Det känns jobbigt när jag vet att jag snart måste börja jobba igen.

Då finns inte lika mycket tid till mina änglar.

Då börjar ekorrhjulet snurra med outhärdig energi.

Jag försöker intala mig att det är så livet är.

Intalar mig att det är så här det måste vara.

Jag hoppas att det är rätt.

Hoppas att jag inte vaknar en dag om 30 år med en ångest som ej går att förneka.

Att jag har jobbat bort mina barns uppväxt.

 

Det är därför jag värnar om våra minnen.

Därför jag så frenetiskt försöker skapa nya minnen.

För det är dom som kommer finnas där när du vaknar upp om 30 år.

Det är minnena som gör att ångesten bara är en sval bris en höstdag....istället för en rasande storm i ditt inre.

Jag vill leva....inte bara gå genom livet som en zombie.

Jag vill uppleva allt.

Känna alla känslor jag kan.

Gråta och skratta på samma gång.

Ge mina barn all den kärleken som bara jag kan ge.

Njuta av alla stunderna som uppkommer.

Ja jag vill leva.

Vill du det??

 

Känner mig lite som Sinead O Connor nu.