Visdom
Gårdagen
Igår va det dags för spruta igen.
Denna gången fick Flickorna att följa med till deras stora förtjusning.
"Kan jag få se din spruta mamma?"
"Får jag se när hon ska sticka dig?"
"Kommer det att göra ont?"
"Blir du ledsen mamma?"
Ja det va tusen frågor och lika många svar.
Lava va ganska likgiltig medan Nova frågade på.
Man märker att hon påverkas ganska mycket av det faktum att jag måste gå till sjukhus fortfarande.
Hon vill gärna följa med fler gånger, hon vill hålla mig i handen hehe.
När vi var klara på sjukhuset så hämtade vi mitt pass.
Så nu är det fritt fram för
mig att besöka världen.
Sedan åkte vi till IKEA och käkade lunch.
Mysigt att bara vara med tjejerna...eller ja vi och 500 andra som oxå skulle äta lunch hehe.
Vi träffade Linn och Zakarias en snabbis...kul att se dem.
Zakarias har blivit så stor nu....långt fint hår och fina stora ögon.
Får snart åka och hälsa på dem så jag får hålla han lite och gosa ☺️
Vi va på klistermärkesjakt och den jakten slutade på TGR på Väla.
Förutom klistermärken så hittade Lava och Nova glasögonhyllan.
Jag blev aningen konfunderad eftersom Lava sa att hon såg bättre med ett par av glasögonen.
Med tanke på att hon har ganska mycket "ticks" redan och hon klagar på ont i huvudet emellanåt så är det nog bara att åka in till ögonläkaren igen.
Glasögonen som Lava provade va i styrkan 1.50 så det är kanske nåt sånt hon behöver.
Vi får se iallafall.
Nu ska jag köra vidare och sen slutar jag.
Det va upp tidigt idag...redan 04.00.
Så jag behöver inte poängtera att jag är liiiite trött nu.
Hej så länge
När blir barn inte barn längre?
Det känns som det va igår som Lava kom stapplandes med sin gåvagn.
Att det bara va ett ögonblick sedan Nova sa sina första ord.
Men det va inte igår, det va inte ett ögonblick sedan.
Det va för länge sen.
Mycket har hänt och saker är annorlunda nu.
Tillbakablickar kan göra ont, samtidigt blir man stolt.
Stolt över hur långt ens barn har kommit.
Hur stora dom blivit.
Men nu vill jag sätta i bromsen för ett ögonblick.
Nu går det alldeles för fort för mig.
När blir barn inte barn längre?
När ändras saker, personligheter?
Min lilla flicka håller på att förändras, jag blir rädd.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta?
Det känns som att allt bara vändes upp och ner helt plötsligt.
Det har antagligen skett mitt framför mina ögon....men jag har varit för blind.
Jag har alltid sagt att jag vill ha en öppen och trygg relation med mina barn.
Dom ska känna sig bekväma att prata om vad som helst med mig.
Nu sätts detta på prov.
Vissa samtal ÄR jobbiga att ha..så enkelt är det.
Men man måste ju ha dom ändå.
Det är dom samtalen som utgör grunden för relationen i sig.
Det kommer inte automatiskt ska ni veta.
Det är lätt att ta sina barn för givet.
Men det är inte rätt.
Dom kräver tid och uppmärksamhet.
Då
Menar jag inte uppmärksamheten när du sitter med din mobil i handen och mmmar som svar till deras fråga.
Dom behöver mer.
Jag har varit så uppe i mitt eget det senaste året att jag gått vilse i vår relation.
Men det är aldrig för sent att stanna upp och tänka efter.
Agera medan man fortfarande kan.
Jag skräms av tanken att Lava eller Nova skulle haft nån typ av problem och att dom inte känt sig trygga nog att prata med mig.
Då hade jag misslyckats som förälder.
Öppenhet och ärlighet är det allra viktigaste.
Det anser jag iallafall.
Nu ska vi strax hålla kväll.
Det har varit en lugn dag hemma idag oxå.
Inga kräkningar och magont så jag håller tummarna att vi är klara med den skiten nu.
Vi hade kul idag.
Byggde upp en hel playmobil värld.
Mysigt att bara vara med tjejerna.
Egentligen va det tillräckligt att bara få vara med och titta, lyssna.
Vi mumsade på god middag/kvällsmat!!
Man får lyxa till det nu när alla äntligen mår bra.
Ha en fin kväll allihop!!
På bättringsvägen
Magknip
Kräkningar
Dålig i magen
Feber
Det är väl det som summerar de senaste dagarna.
Nu är vi väl på bättringsvägen men jag har fortfarande känningar av magont.
Nova ligger i soffan och gnäller över magont oxå.
Det är lurigt det här, man vet liksom inte när det är över.
Det värsta med detta är att det blir en tillbakablick till cellgifterna.
När kräkningarna va ett faktum.
Jag va faktiskt inte förberedd på känslorna som kom.
Nu är det som sagt på bättringsvägen och jag har tagit en dag till ledigt imorgon för att vara helt säker på att vi är friska.
Nu ska jag ro om min lilla älskling.
Ha en fin söndag!!
Kräksjukan
Först va det Lava som kräkte och va liten och svag.
Jag ber till högre makter att jag inte blir smittad.
Lite midsommar blev det allt idag ☀️
Hoppas ni hade en fin midsommar 🇸🇪
Det va hennes panna jag fick badda.
Det va min lilla flicka jag fick hålla om och övertyga att allt skulle bli bra.
Kräksjukan kom och försvann.
Sen lite mer än en dag senare kom den igen.
Hon kräkte och blev dålig i magen.
Som mamma känner man sig så hjälplös.
Men sen vände det.
Idag har hon varit ganska pigg, aningen gnällig men helt okej.
Hon fick i sig lite midsommarmat, en macka och lite jordgubbar.
Nu ligger hon och sover i min säng.
Värmen va outhärdlig i hennes rum så hon fick ta plats hos mig.
Barnen va nattade och jag hade precis satt mig ute på baksidan för att svalka av mig.
Nova kommer smygandes ut till mig.
"Jag har ont i mitt huvud mamma!"
Jag tänkte att det har varit varmt idag ju så det är inte så konstigt.
Hon fick en blöt handduk som jag baddade henne med, försökte svalka ner henne.
Hennes kinder va aningen rosiga och hon verkade hängig.
"Mamma, jag ska nog försöka kräka lite."
Sen va det igång igen.
Hon kräkte ett tag.
Sen fick jag lägga henne i soffan med skålen bredvid sig.
Sara ringde så jag gick ut och pratade med henne.
Kollade till Nova och hon hade somnat.
Efter en stund så gick jag in igen och då möts jag av synen:
Ett barn med kräk typ överallt.
Kräk i soffan, på mattan, på kuddarna och på täcket.
Så det va bara att slänga in allt i tvätten och in med Nova i duschen.
Nu ligger hon och sover bredvid mig i soffan.
Det lär bli en lång natt.
Jag ber till högre makter att jag inte blir smittad.
Jag tog lite bilder innan Nova blev dålig.
Det är så skönt att bara hänga i trädgården nu...allt bara blomstrar.
Jag trivs verkligen bra här.
Ångrar inte att jag flyttade hit, det har blivit precis som jag vill ha det.
Synd vara att man inte kunde lyfta upp det och flytta ut det i skogen bara...då hade det varit helt perfekt.
Lite midsommar blev det allt idag ☀️
Hoppas ni hade en fin midsommar 🇸🇪
Varför väntar vi
Väntan kan vara en förbannelse.
Min underbara "trädgård".
Gizmo kan konsten att slappa hehe.
Ibland slappar Nova med honom.
Den kan oxå vara en chans till eftertanke och försäkran.
Men saken är den att ju längre vi väntar ju mer frågetecken lär dyka upp.
För människan är en försiktig varelse.
Det är så vi överlever, det är så vi undviker katastrofer.
Men livet består inte av en enda lång väntan.
Livet är att ta risker.
Att ibland hoppa med huvudet före bara för att....man kan och känner att det är rätt.
Det kan gå åt helvete.....men det finns en chans att du hamnar precis där du vill.
Jag har väntat på mycket i mitt liv.
Det har varit min förbannelse.
Jag har varit feg.
Jag har tagit den säkra vägen i alla lägen.
Har det varit rätt??
Skulle jag ha chansat?
Det finns ingen mening med att titta tillbaka och ångra.
Titta tillbaka och tänka "om jag hade gjort så här".
Nu är det framåt som gäller.
Det är den enda riktningen som är acceptabel för mig...framåt!!
Bära eller brista.
Min underbara "trädgård".
Här kan jag höra min inre röst.
Här kan jag tänka i lugn och ro.
Fridfullhet och skönhet på en sån liten yta.
Gizmo kan konsten att slappa hehe.
Ibland slappar Nova med honom.
Underbart att se dessa två tillsammans.
BFF verkligen.
Idag fick Nova välja lunch.
Såklart blev det pannkakor 👍🏼
Nu börjar matchen på 4:an.
Jag står och väljer mellan den och ett avsnitt till av greys...hmm svårt!!
En del av mig vill vara patriotisk medan den andra logiska delen vet att det inte nån som helst betydelse om jag ser den eller ej.
Ha en fin kväll!!
Dags för nästa sjukling
Då va det Lavas tur att bli sjuk.
Hon hade kräkt igår när jag hämtade henne från Viktor.
Kräkningarna fortsatte till långt in på natten.
Det är så jobbigt att se sitt barn må dåligt och inte kunna göra mer än att badda pannan eller ge lite vatten.
Nova kom in till oss (Lava sov i min säng) kl 02 cirka och va ledsen.
Jag tänkte:
"Så nu är det hennes tur oxå!!"
Men hon hade bara drömt en mardröm.
Hon ville ligga hos mig hon oxå.
Självfallet fick hon det.
Dessvärre vaknade jag upp av att det hade hänt en liten "olycka" kl 04.
Så det va bara att gå upp och tvätta alla täcken och lakan och madrass.
Lava fick gå in och lägga dig i Novas säng medan hon och jag fick duscha av oss.
Så som ni säkert förstår så är jag aningen trött nu.
Så nu ska jag dricka min första kopp kaffe och hoppas att man piggnar till.
God morgon på er!!!
Lilla fjäril
Vingarna är lätta.
Färgerna smälter vackert samman med universums alla nyanser.
Lilla fjäril, varför flyger du inte?
Varför provar du inte dina nya vingar?
Varför tittar du längtansfullt mot dina bevingade fränder?
Hur ska du kunna känna vinden under dig ifall du inte vågar ta steget?
Hur ska du kunna berusas av all skönhet i världen om du inte vågar släppa taget.
Världen är din och den väntar på dig med öppna armar.
Varför står du med darrande ben lilla fjäril?
Är det en tår jag ser?
Är det en tår av lycka?
Är det en tår av sorg?
I dina ögon är livet en hotfull sak.
I mina ögon är det en underbart äventyr.
Hur kan vi se på samma sak med så olika ögon?
Marken under dig skälver.
Dina små ben lyfter sakta men säkert från den säkra jorden.
Du tittar uppåt och ser mig.
Jag håller dig i handen.
Jag ger dig mitt ord.
Detta äventyret är värt alla risker i världen.
Vi lyfter och flyger högre och högre.
Äventyret väntar.
Livet väntar.
Med öppna armar omfamnar vi det.
Det vi kallar livet.
Rosorna börjar visa sig
Har två rosenbuskar i uterummet och dom trivs verkligen bra.
Nu har dom växt til sig och rosorna börjar visa sig.
Underbara dofter sprider sig.
Me Love flowers!!!
Blodförgiftning
Som om allt det andra inte va nog.
I måndes mådde jag inte så bra.
Min tumme hade börjat svullna upp en del.
Jag förstod inte varför.
Jag haft ben sår där innan men det va ju nästan läkt vid detta laget.
Jag slutade jobba och hämtade barnen på deras kalas.
När vi kom hem kom febern.
Jag hade riktigt frossa och mådde riktigt dåligt.
Men eftersom jag har dessa värmevsllningarna dagligen så tänkte jag att det antagligen va en släng av detta.
Av en händelse så tittade jag på min tumme som jag nu inte kunde böja på.
Jag såg att det gick en röd strimma från tummen och ner på underarmen.
Hmm! Blodförgiftning??
Det va det som passerade genom mitt logiska tänkade.
Men det händer ju typ aldrig att någon får det.
Sen ska ju armen vara svullen som den va hos pappa när han fick det.
Nej det kan inte vara det.
Jag mår bättre efter som lång natts sömn.
Kollar på armen när jag vaknade.
Strimman va kvar, svullnaden i tummen va kvar.
Så efter ett tag så bestämmer jag mig för att ringa vårdcentralen.
Dom ville att jag skulle kommer ner direkt.
När jag kom dit så tittade en sköterska på min arm och sa direkt: ja det är ju en klar blodförgiftning så vi måste sätta dig på antibiotika i 10 dagar.
Så nu sitter jag här men en öm arm och ex antal tabletter.
Ser inte mycket ut för världen...men ont gör det.
Inre strider
Ibland gör det ont, du vet...så ont att du inte kan tänka på nåt annat än smärtan.
Sen kommer svullnaden, blodet...frakturen.
Vad gör man om man känner den smärtan...den kristallklara smärtan....men saknar frakturen, svullnaden och blodet.
För det är beviset.
Beviset som förklarar för dig att det är okej att ha ont.
Det är okej att tappa fattningen.
Det är okej!
Om det inte är okej då?
Ibland gör det så ont att jag vill kräkas.
Jag vill gråta och gråta och aldrig sluta.
För då känns det bra!
Vissa sår läker aldrig.
En del av er vet precis vad jag menar.
Andra skakar oförstående på huvudet.
Min fråga som jag aldrig lär få svar på....hur lär jag mig att leva med detta?
Hur ska jag kunna fungera "normalt" och vara en del av vårt samhälle?
Ska jag låsa in mig och gråta tills det inte finns några tårar kvar?
Jag tror inte att det är svaret.
Jag har redan fällt alldeles för många tårar.
Det har bara gjort mig bitter.
Det har gjort mig kall.
Jag vill inte vara en sån person.
Ska jag bara acceptera att jag aldrig kommer vara som du...eller du!!
Acceptansen kommer med ett pris.
Priset är JAG.
Jag får betala med min egen person.
För jag kan inte vara den jag vill vara och samtidigt vara ärlig mot mig själv.
Det betyder att jag måste sätta på mig masken....den enda skillnaden är att jag får ha den masken sen...resten av mitt liv.
För vissa är detta bara svammel.
För andra är det en väckarklocka.
För de flesta är det en sympatisk känsla som kommer över er.
För mig är detta verkligheten.
Jäsp
Morgonen va trött och glåmig.
Den va oinspirerande.
Huvudet va tungt och ville helst ligga kvar på kudden.
Inte ens min morgonkopp med stark starkt kaffe fick mig att piggna till.
Nu sitter jag här ute i Höganäs...redo att köra tillbaka till Hbg igen.
Hur ska dessa dagen bli?
Vad ska hända?
Jag vet en sak iallafall:
Jag kommer vara supertrött ikväll.
Tur att man är ledig imorgon.
Dom väntade passagerarna sneglar in i bussen.
Demonstrativt ställer dom sig så att jag ska se dom.
Tror att dom vill in hehe.
Men då släpper jag väl in dom då.
Ha en bra dag allihopa.
Drömmen...
Kvistarna bryts under tyngden av mina fötter.
Drömmen va med mig hela dagen idag.
Adrenalinet tvingar mig framåt fast än kroppen skriker efter vila.
Grenarna drar i mig som Om dom vill hålla fast mig.
Jag känner en känsla av förlust.
Vad har jag förlorat?
Jag känner oxå en rädsla.
Men varför springer jag?
Varför är jag så rädd?
Jag snubblar ned i en bädd av mossa.
Den är mjuk och sval.
Jag försöker lyssna efter ljud Med det enda jag hör är mina egna hjärtslag.
Jag tittar ut i mörkret.
Fokuserar mig blick.
Då ser jag dom.
Två röda ögon mitt i allt det svarta.
Sen hör jag den väsande rösten.
Den inbjudande rösten.
"Det är dags nu, kämpa inte emot mer.
Kom med mig."
En synlig hand kupar sig runt min.
Det kramar försiktigt om min hand och jag känner den varma känslan inom mig försvinna.
Jag visste vem han va.
Det va samma person som jag hade dansat runt i ringen med.
Det va han som aldrig ville ge upp.
Men jag gav heller inte upp.
Min hand slits från hans.
Jag vänder mig om och börjar gå.
Ett groteskt skratt ekar i skogen.
Sen tystnad bara.
"Tror du att du kan vända mig ryggen? Jag har funnits här nu det senaste året och jag är inte riktigt redo att släppa dig."
Hans röst blir hesare och inställsam.
"Tänk på dina barn, inte ska väl dom behöva gå igenom detta en gång till?"
Jag fortsätter gå...nu lite fortare.
Jag sneglar över Axeln och dom röda ögonen lyser nu på himlen.
Jag är så liten, så obetydlig o detta läget.
En osynlig hand lades på min axel.
Ett lugn spred sig sakta men säkert.
Jag tittar ner på mina bara fötter.
Runt om dem har det börjat växa blommor.
Mina revor på armarna är borta.
Jag vill så gärna vända mig om att se vems hand som är på min axel....men något inom mig säger...låt bli!!
Sen fylls min kropp av oändlig tacksamhet.
Jag sneglar till höger.
Han står fortfarande kvar, med sitt fula grin på läpparna.
Jag sneglar åt vänster.
Blommorna på marken har nu blivit många.
Jag ser ingen men jag känner närvaron.
Jag väljer livet framför döden.
Döden kommer alltid vara en ständig följeslagare.
Ver vad jag säger till det:
Välkommen ombord!! Ta på bältet...detta kommer bli skumpigt.
För att kunna leva...måste man även kunna dö.
Det låter kanske konstigt för er...men tänk lite på det.
Även nu när jag ska sova.
Vissa säger att det är när vi sover som vi kommunicerar med andar.
Jag vill prata.
Jag vill känna.
Så nu säger jag god natt min vänner.
God natt
Kvällens bestyr är klara.
Sötnosar ❤️❤️❤️
Jag sitter i soffan och har handen på kontrollen.
Ska precis sätta igång ett avsnitt av greys Anatomy.....men nej!!
Jag väljer att sitta här och Begrunda vissa saker.
Saker och ting...tankar...klarnar upp på kvällen.
Ser dom från ett annat perspektiv.
Jag fick brev från min läkare idag.
Han ville träffas igen och denna gången ska jag lämna fler blodprover.
Konstigt tycker jag eftersom jag lännade 4 rör blod sist.
Tankarna kommer som ett brev på posten.
Varför har jag fått en ny tid nu så direkt.
Jag va ju inne för nån vecka sedan med alla mina prover.
Dom va väl bra....eller va dom det??
Hittade dom nåt nu i efterhand?
Tankarna som strömmar genom kropp och själ är endast negativa.
Tänk att ett litet brev kan röra upp så många känslor.
Men nu ska jag försöka sova oavsett.
Det blir en lång dag imorgon.
En lång dag av tankar och funderingar.
Får se om jag kommer fram till nåt bra.
Ljusen fladdrar framför mig.
Lågan hypnotiserar mig.
Jag försvinner in i mig själv.
Försöker hitta mitt ljus, min låga.
Jag letar efter min egen gnista.
Jag behöver den för att tända lågan inom mig.
Det blixtrar till.
En gång till.
Snart är elden stor vacker och varm.
Än så länge är den liten....alltför liten.
Vinden sveper förbi mig med livet.
Den sveper förbi min eld och helt plötsligt växer den.
Snart är jag där.
Håller händerna framför brasan och njuter av värmen den ger.
Fortsätt ge, fortsätt svep med din livgivande vind.
Snart är jag där.
God natt
Va försiktig...
Det du säger kan aldrig bli osagt.
Det går aldrig att ta tillbaka.
Va försiktig!!
Tankar om livet
Andetagen är lätta, nästan som en viskning.
Sinnena är skärpta.
Jag sväljer en gång, en gång till.
Händerna letar sig upp till nacken.
Fingrarna masserar lätt hårbotten...den är öm.
En vindpust sveper genom rummet och jag blir medveten om kylan.
Håren reser sig som ett tafatt försök att skydda mig mot den kalla vinden.
Lätta fingrar letar reda på varje ärr på min kropp.
Dom sluta där dom alltid slutar.
Det är större än dom andra.
Det väcker många känslor.
Mitt ärr....mitt krigssår.
Detta är jag, mitt väsen, min kropp, min själ.
Men är det allt?
Allt det jag ser under en dag kan se helt annorlunda ut för någon annan.
Vi ser livet med olika ögon.
Vissa ser livet med en ögonbindel.
Detta jag ser som frihet upplever någon annan som ett fängelse.
Lava frågade mig idag:
Mamma, vad är det som gör någon bra?
Bara för att man är annorlunda betyder det väl inte att man är dålig?
Zebran är väl ändå en zebra även om han inte har lika många ränder som dom andra?
Hon tittade på Khumba.
En animerad film om en zebra som såg annorlunda ut.
Mitt svar:
Det är inte hur du ser ut som avgör om du är bra.
Det är vad du gör som visar vem du är.
Om du är en bra kompis.
Om du är hjälpsam.
Vi ser olika ut du och jag, men vi är väl fortfarande personer...människor.
Varför är detta så svårt för vissa att förstå?
Varför dömer vi direkt?
Varför är det så svårt att se människan bakom det yttre.
Du kan vara skadad, deformerad....inte se ut som mig helt enkelt.
Men du kan ha ett hjärta av guld.
Du gav kanske dina sista pengar till behövande.
Du försvarade kanske en svag medmänniska i en svår situation.
Du kanske gjorde allt detta men allt jag ser är ditt välväxta skägg, dina kläder.
Allt jag hör är din ljusa röst som jag egentligen tyckte skulle varit aningen mörkare. Sättet du går på.
Kläderna som är lite för fina enligt mitt tycke.
Jag sätter dig i ett fack...bögfacket.
Allt jag känner är doften av alkohol.
Jag ser dina kläder.
Jag fnyser lite lätt som för att övertyga mig själv om att mitt eget beteende är okej.
Jag sätter dig i ett fack....alkisfacket.
Allt jag ser är din barnvagn med alla barn som går efter dig som i ett släptåg.
Hmm....denna va svår...du är ju svensk.
Men till slut bestämmer jag att du hamnar i sociala myndigheter facket.
Jag ser din slöja.
Jag har din brytning.
Jag ser färgen på din hud.
Invandrarfacket blir ditt.
Ska jag fortsätta....är detta inte ett faktum för de allra flesta.
Snälla Se bortom hatet och fördomarna.
Han/hon ser inte ut som jag...men hon/han kan fortfarande vara en fantastisk människa.
Det är inte hur du ser ut, vem du tillber, eller vem du väljer att älska...som Avgör vem du är.
Det finns många fler faktorer.
Men rädslan för vad som är annorlunda gör oxå oss blinda.
Vi lever vårt liv med ögonlappar.
Dina handlingar visar om du är en bra människa, inte dina pengar, inte din tro, absolut inte ditt utseende.
Ditt sätt att se livet på...visar hur öppen du är.
Ditt förmåga att visa kärlek visar exakt hur älskvärd du är.
Dina handlingar avgör vem du är!!
Men om mina handlingar inte alltid varit så bra...vad händer då?
Hur många gånger får man lov att göra misstag.
Var går gränsen?
Finns det någon gräns överhuvudtaget?
Dina handlingar avgör vem du är!!
Är det sant så är jag en dålig människa.
Men det som är dåligt i mina ögon är bra i någons annans.
Vem ska jag vända mig till?
Vem har svaren?
Jag har gjort mycket bra i mitt liv...men jag har även vandrat den andra vägen...den mörka vägen.
Vi har fått den här gåvan.
Vi kallar den hör gåvan LIVET.
Meningen med det är lärdom.
Det finns inget som händer utan en andledning.
Vi är här för att vi ska lära oss.
Av våra misstag, våra framgångar.
Vi är oxå här för att lära oss acceptans.
Att alla inte behöver se ut som vi, prata som oss, klä sig som oss, arbeta med vad vi anser vara "rätt" jobb.
Bakom alla våra masker så är vi alla lika.
Framför han där ovan så är vi alla nakna.
Så sluta skyl er.
Fortsätt vara dom fantastiska människorna som ni redan är.
Jag försöker plocka bort min mask.
Det är svårt.
Vad händer när jag tar bort den och allt som är kvar...är jag.
Vad händer då....när kommentarerna kommer.
När frågorna åter igen kommer som pilar flygandes.
Förr eller senare så träffar nån av dom.
Det enda jag vet är att det existerar ingen slump.
Det fanns en mening med att jag fick cancer.
Jag ska lära mig nåt av detta.
Ta det med mig det och tack vare det kanske förändra någons liv.
Våra livsöde är redan förutbestämda....vi måste bara försöka samla så mycket minnen, upplevelser och kärlek vi kan under resans gång.
Strunta i det materiella, pengar kommer och går.
Strunt i det ytliga....vi kommer alla bli skrynkliga en vacker dag.
Värdera den tiden du blivit välsignad med.
Lev väl och respektera ditt liv.
Vad som är ännu viktigare....respektera andras val av liv.
Så länge dom inte skadar någon så är det deras rätt.
Dom ska inte behöva bli dömda för att dom skiljer sig från normen.
Kärleken är blind.
Den ser inte....den känner!
God natt och sov gott! 
Effektiv
Vissa dagar är man bara så där...effektiv.
Jag har än så länge inte kännt av sprutan.
Idag är en sån dag.
Jag har ringt tusen samtal känns det som.
Suttit i ett dussin telefonköer.
Resultatet är att jag fixat autogiro på de flesta av mina fakturor...sparar nog 300 kr i månaden på detta.
Jag har även sagt upp några medlemskort som även hade kredit. Så nu är jag fri från krediter....eller ja jag har en kvar.
Jag har mitt volvokort..men det är oxå det enda.
Jag har sagt upp prenumerationer som jag hade.
Jag har fixat mitt pass.
Varit på sjukhuset och fått min spruta.
Jag har ringt och bokat tid på banken.
Ja det har varit en sån dag idag.
Nu sitter jag och tjejerna och väntar på att klockan ska bli 16 så vi kan åka och hälsa på Fia.
Jag har än så länge inte kännt av sprutan.
Blev aningen besviken när jag kom dit och fick reda på att jag hade en till spruta att få.
Jag trodde att jag skulle få min sista idag...men så blev det inte.
Förra gången jag fick den här sprutan så blev jag ganska dålig.
Migrän och influensasymtom.
Jag vill inte känna efter än...är rädd att jag ska känna igen nåt från förra gången.
Ibland så kan man nog inbilla sig att man mår på ett speciellt sätt....man liksom intalar sig för att man inte ska bli besviken sen när det väl sätter igång.
Jag vill inte bli besviken mer.
Jag bestämmer mig för att ta kontrollen över mitt kännande.
Jag bestämmer nu att jag ska må bra.
Det har varit en bra dag idag.
Den ska fortsätta vara bra ett tag till.
Vi ska hälsa på Fia och barnen.
Sen ska vi hem och bädda ner oss i min säng, kolla på en film.
Imorgon är det jobb som gäller.
Jag ska ladda mina batterier idag så jag orkar med morgondagen.
Bästa sättet att göra det på är att omringa sig med personer man älskar.
Ladda batterierna med kärlek liksom.
Fredriksdal idag!!
Dagen har varit helt underbar.
Vädret kunde inte varit bättre.
Fredriksdal är verkligen underskattat.
Dit måste vi åka igen snart.
Barnen lekte så fint medan jag njöt av naturen i fulla drag.
Nobina bjöd på inträde och mat och en massa skoj.
Nu är vi hemma och är helt slut.
Barnen sitter i soffan och jag fixar mat.
Betyg på den här söndagen.
Fem solar av fem.
☀️☀️☀️☀️☀️
....
Livet är fullt av förändringar.
Ibland till det bättre...ibland till det sämre.
Vi vet aldrig vad som väntar runt nästa hörn.
Det är frustrerande att inte veta.
Att inte ha alla svar.
Ibland vill jag bara slänga ut frågan och omedelbart få ett svar tillbaka.
Men det händer aldrig...eller nej nu ljög jag lite.
Jag har svar...men dom finns inom mig och dom är inte alltid tillgängliga.
Ibland fördunklas sinnet av dimman.
Dimman av problem, ånger, känslor.
Då är det svårt att se klart.
Även om man har svaren så måste man våga lyssna på dem oxå.
Även om det inte är svaren du vill ha.
Nu ska jag snart iväg och jobba nästa pass.
Jag hann med Lavas avslutning, lämnade korgarna.
Nu har jag kollat ett avsnitt av greys och snart dags att jobba.
Sen är det dags för studentfirande.
Ha en bra dag allihop.
Sköna dagar...
Slappa.
Min ena växt har dessa otroliga blommorna.
Detta är livsnjutare deluxe.
Relaxa.
Njuta av dagen på bästa sätt.
Bilderna talar nog för sig själv ☺️☀️
Min ena växt har dessa otroliga blommorna.
Alla dess färger och former.
Jag kan sitta och titta på den i en evighet.
Varje dag tittar jag om det kommit nån ny vacker blomma.
Jag tänker på oss människor när jag ser den.
Alla kommer från samma frö men ändå är vi så olika.
Alla är vackra på sitt eget lilla vis.
Mina katter va väldigt fotogeniska idag.
Solen stod högt på himlen när bilderna togs.
Vinden fläktade så skönt.
Gizmos purrande skänkte en känsla av fridfullhet.
Dom är härliga dessa katter.
Detta är livsnjutare deluxe.
Dagen har varit riktigt skön...men den är inte slut än.
Nu ska jag ligga här ute ett tag och njuta av den svala luften som sakta men säkert infinner sig.
Sen ska jag in och mysa ner mig i soffan med tjejerna ett tag innan dom ska lägga sig.
Hoppas er dag varit lika skön som min.
Stackars katt
Gizmo va i slagsmål nu för nån dag sedan.
Den här katten har varit med om en hel del....men har skruttar fortfarande omkring här.
Han har tydligen fått ett rejält bett vid halsen.
Jag kände en ganska stor böld för nån dag sedan.
Igår sprack den...rakt ut över min fina vita vägg.
Så Gizmo åkte in i duschen och blev rengjord...han luktade inte speciellt gott.
Nu har jag rakat bort håret runt hans sår så han själv kan tvätta det.
Det såg inte alls trevligt ut...ett stort hål bara...rakt in i halsen.
Jag får hålla koll på honom så han inte drar på sig en infektion.
Men han är inte dum...han har hållit sig hemma nu sen bölden sprack.
Det är precis som han vet om att det inte är så bra att vara ute nu.
Den här katten har varit med om en hel del....men har skruttar fortfarande omkring här.
Han kommer fixa detta oxå.
Gizmo är en liten överlevare.
Ja det är ju båda våra katter.
Turbo höll ju på att stryka med för 3 år sedan tror jag att det är.
En infektion på balansnerven (sa veterinärerna).....vet dock inte om jag tror att det endast va det.
Vi trodde inte att han skulle överleva....men här ligger han nu.
Han har ju blivit lite annorlunda sedan han va sjuk....ny uppskattning för livet hehe.
Han är betydligt mer social nu och kelig.
Det stämmer som dom säger....katter har många liv.
God morgon!
God morgon!!
Sitter här ute och njuter av solen och kattens sällskap.
Lava har åkt på en rejäl förkylning så hon fick vara hemma idag.
Nova har blivit avlämnad på dagis inför dagens utflykt.
Hon va aningen upprymd över detta.
Lavs har ju varit på två utflykter och detta är ganska stort nu när hon själv fick göra en utflykt.
Eftersom Lava är krasslig så blir det en lugn dag hemma idag.
Men det är okej!! Jag trivs hemma ☺️
Ha en underbar dag allihop!!
Hemmets lugna vrå
All grönska gör mig lugn.
Jag känner mig hemma här.
Detta är min oas.
Därför är det jobbigt att tänka tanken att möjligtvis flytta härifrån.
För vissa är bostaden endast ett skal.
Det är där man äter och sover...inget annat.
För mig är det så mycket mer än så.
Här kan jag sitta och lyssna på vattnets porlande.
Här kan jag filosofera om livets motgångar och medgångar.
Jag vill inte byta ner mig...jag vill om möjligt ha något bättre.
Jag hade gärna velat bo dom sagt ute i skogen.
Mina grannar skulle varit en familj rådjur.
Det hade varit så så skönt.
Balsam för själen.
Men vilka möjligheter har jag egentligen.
Kan jag köpa ett hus eller är det bara en utopi.
Vad är jag värd i bankens ögon.
Det är dom som står med domens hammare i sin hand.
Tills dess ska jag försöka njuta iallafall.
Inte oroa mig så mycket.
Vi kom nyss hem ifrån Fias och Mollis kalas.
Det va skoj.
Men nu när man kommer hem så är man ganska slut i huvudet.
Lava har klagat på smärta vid sina bihålor.
Hon va förkyld igår så jag är orolig att hon är på väg att få en inflammation.
Hoppas det inte är fallet.
Nu ska vi njuta av resten av dagen här hemma i vår lugna vrå.
Ha en underbar dag ☀️
Tänk tänk tänk
Jag sitter uppe i rastlokalen på knutpunkten.
Har värmt min mat.
Jag öppnade fönstret ut mot gatan så nu hör jag trafiken och fiskmåsarna.
Jag sitter och funderar....på vad jag ska skriva.
Jag har just nu många tankar.
Tankar på vart jag vill i livet.
Hur jag vill att mitt liv ska se ut.
Ibland glömmer jag bort att jag faktiskt bara är 31 år.
Jag har mycket levande kvar att göra.
Frågan är: "hur vill jag leva mitt liv?"
Jag funderar på att sälja min bostadsrätt.
Jag vill bo i hus...ha mitt eget.
Jag måste boka tid hos banken och se hur mycket jag kan få låna....vilka hus som jag kan se som aktuella.
Jag vill bo nära naturen.
Jag vill ha lugnet runt omkring mig.
Det är viktigt för MIG.
Jag vill kunna resa mycket.
Det betyder att ekonomin måste vara på topp.
Så jag måste ha en plan för hur jag ska ta mig dit.
Som sagt..många tankar.
Men jag har rast nu sen ska jag sätta mig i bussen igen.
Man får mycket tid att tänka när man jobbar ska jag säga.
Dags att sova
Dagen har varit lång, varm och är alldeles strax slut för mig.
Älskar alla dessa dofter och färger.
Nu säger jag God Natt!!
Mina ögon kämpar för att hålla sig öppna.
Lite tråkigt eftersom jag har köpt jordgubbar som jag tänkte smaska på.
Men dom är kvar imorgon när jag vaknar.
Då blir det jobb igen.
Inte lika tidigt som tur är.
Det har blivit grönt och fint på baksidan nu.
Här är lite bilder:
Älskar alla dessa dofter och färger.
Jag träffade två trevliga prickar idag när jag körde 520 till Åstorp.
Jag har sett dom varje gång när jag kört där...men har aldrig tänkt på att hälsa på dem.
Många gånger kan jag ärligt säga att jag trivs bättre med djur än med människor.
Senast idag så tänkte jag att jag vill ha en hund.
En följeslagare som jag kan ta långa promenader i skogen med.
Dom är enkla.
Dom är ärliga.
Dom är trogna.
Jag är övertygad om att jag kommer bli med hund nån gång....frågan är bara när.
Man ska ha tid för sin hund, sitt husdjur.
Det är inte bara att skaffa en.
Men det ska bli kul när det väl blir av.
Nu säger jag God Natt!!
Hörs imorgon.
En ny dag med nya möjligheter.
God morgon
Solen bländar mig när jag sätter mig i bussen.
Typiskt att jag glömt mina glasögon.
Jag börjar piggna till nu.
Klockan är fortfarande inte speciellt mycket.
Nu ska jag köra några svängar innan rasten infinner sig.
Det känns som det kan bli en bra dag idag.
Slutar tidigt....hinner vara ett tag med flickorna.
Får se va som väntar sen.
Nu är det dags att köra.
Hej hej!!
Kalas!!
Dessa underbara, ångestfyllda, fantastiska och helt värdelösa dagarna.
Dagens middag, riktigt gott!!
Just nu är det tid för kalas.
Firande överhuvudtaget.
Detta kan skapa en inte stress utan dess like.
Lösningen på detta.
Planering!!
Ett ord som rör upp en massa känslor hos mig.
Jag älskar att ha kontroll via planering.
Samtidigt kan jag bli stressad över att ha allt planerat hela tiden...ingen tid över för spontanitet.
Imorgon är det två kalas som barnen ska närvara vid.
Sedan är det ett kalas på söndag.
Så jag och barnen va iväg och handlade lite presenter.
Det va skönt att gå in i ett kyligt köpcentrum en varm dag som denna.
På måndag är det Fia och Molli som ska firas.
Under vår jakt på presenter så hittade flickorna två snygga kepsar.
Väldigt viktigt nu när solen är så stark.
Jag märker själv hur trött man är i huvudet när man varit ute i solen en hel dag.
Nu ska jag och flickorna ha lite fredagsmys.
Ha en underbar fredag allihop.
En dag vid Odensjön
Viktor va iväg med tjejerna medan jag hjälpte pappa idag.
Jag är tacksam att jag har en pappa till mina barn som delar min kärlek till naturen.
Dessa bilderna fick jag för en stund sen...underbart att se.
Jag är tacksam att jag har en pappa till mina barn som delar min kärlek till naturen.
Morgonskönhet
Jag öppnar dörren och en sval vind träffar ansiktet.
Dessa stunderna är verkligen guld värda.
Jag är aningen trött idag.
Huden knottrar sig och en rysning går genom kroppen.
Det är tyst.
Bara jag är vaken...eller det känns så iallafall.
Fåglarnas glada morgonhälsning går inte att ta miste på.
Solen har börjat att värma upp min stol så smått och jag intar min plats.
Kaffet är varmt i min ena hand.
Tabletterna i den andra.
Nu börjar vi den här dagen.
Dessa stunderna är verkligen guld värda.
Stunderna när allt verkar okej.
Innan dagen riktigt har börjat.
Innan alla löften om en bra dag eventuellt har fallerat.
Nu är man fortfarande i nån slags drömvärld...fast i ett vaket tillstånd.
Man har inte riktigt börjat känna efter liksom.
Jag hör tassande fötter i hallen.
Lätta, glada små tassande fötter.
"God morgon Mamma! Har du sovit gott? Får jag sitta här ute med dig och äta frukost?"
Lava ler sitt allra charmigaste leende.
Hon vet att svaret kommer vara JA.
Jag förbereder hennes vanliga morgonmacka med jordnötssmör.
Sen sätter vi oss och pratar om nattens drömmar...om dagens förväntningar.
Jag är aningen trött idag.
Jag försökte att sova ut utan sömntablett...det gick inte så bra.
Undrar hur lång tid det kommer att ta för att vänja av kroppen dessa mediciner.
Jag menar...sömn måste ju alla ha.
Vad händer när man är inne på sin 4 eller 5 dag utan ordentlig sömn.
Det lär jag få reda på.
Jag tänkte passa på nu när jag har semester....när alla måsten är som bortblåsta.
Förhoppningsvis är jag fri från dom sen när jobbet börjar igen.
Jag hoppas även att mina biverkningar har lättat betydligt efter min semester.
Det ligger lite och väger ifall jag ska fortsätta behandlingen eller ej.
Om mina besvär fortfarande är lika jobbiga och intensiva när juli månad har kommit till sitt slut...då har min behandling oxå gjort det.
Jag måste ta ett beslut.
Jag kan inte fortsätta så här.
Så det är mitt val...mitt beslut.
Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och fortsätta den här dagen.
Lava och Nova är hemma idag med mig....så det blir en bra dag.
Mitt ❤️
Det porlar sig...
Det är dagens understatement.
(Märke efter sprutan)
Detta ska jag leva med.
Det porlar inte...det RINNER!!
Från rygg, mage, armar, ben....från varenda liten svettkörtel som existerar på min kropp.
Medicinen som jag tar en gång om dagen, sprutorna som jag injicerar en gång i månaden....dom gör att min kropp inte kan reglera värmen i kroppen.
Så när jag till exempel tar på mig en filt och det blir så där lagom varmt...då reagerar min kropp som om jag befann mig i en bastu.
Just nu så är det så extremt att porerna inte klarar av trycket när min kropp försöker kyla av sig....då sticker det överallt där vätskan tränger sig ut.
Det går för fort helt enkelt.
Värst är det på ryggen....jag vill liksom bara krypa ur mitt eget skinn.
Jag känner hjärtat slå fortare när det sätter igång.
Strax därefter börjar det sticka och klia över hela kroppen.
Sen känner jag hur jag blir kall där svetten bryter ut.
Blåser det så känner jag varenda svettdroppe som exponeras.
En panikkänsla växer inom mig om jag är någonstans där jag inte kan vänta ut "episoden"....på jobb till exempel.
Där måste jag fortfarande ha full koll på trafik, fordon, passagerare m.m....allt medan jag dör lite inombords.
Jag vill så gärna förklara så att ni förstår.
Förstår att detta inte bara är allmänt gnäll.
Förstår att detta påverkar så otroligt mycket.
Förstår att jag kanske inte orkar mer.
Jag vill inte bli dömd för att jag slänger in handduken.
Jag kämpar med detta vareviga dag, har gjort det ett bra tag nu.
Orken är inte där som den va förr.
Sen är det allt som kommer med den här jäkla behandlingen.
Mediciner som jag måste ta.
Sömntabletter som har blivit en drog, jag klarar mig inte utan dem längre.
Konstant huvudvärk.
Smärtor i magen.
Detta ska jag leva med.
Inte en vecka.
Inte en månad.
Inte ett år.
Nej, 4,5 år till.
Hade det bara varit ett litet tag hade jag kunnat stå ut.
Men antalet veckor maler i huvudet på mig.
Antalet sprutor och tabletter gör mig illamående.
Jag frågar mig själv varje gång:
"Är det värt det?"
Vågskålen tippar mer och mer åt NEJ.
Jag tänker på flickorna.
Tänker på mitt ansvar, att jag måste göra allt som jag nånsin kan för att detta aldrig mer ska inträffa.
Måste kämpa för att djävulen, den flinande jävulen...inte ska få vinna.
Tänker på det helvete som antagligen väntar mig.
Tänker på det barn som jag kanske aldrig kan få.
Jag frågar mig igen:
"Är det verkligen värt det?"
Det är svårt att förstå, jag vet!!
För er är det självklara svaret JA.
Det va det för mig oxå.
Men det är lätt att vara modig och självsäker...när du stirrar på monstret bakom galler.
Vad händer sen när buren öppnas.
När du står öga mot öga med odjuret.
Är du lika modig då?
Är du lika säker?
Jag kämpar, jag gör verkligen det.
Men jag tycker faktiskt att jag har kämpat länge nu.
Förtjänar inte jag en paus.
En liten stund av välmående.
En hel natts sömn.
En genuin känsla av lycka i min kropp.
Förtjänar inte jag det?
Vem ska ge det till mig om inte jag själv?
Det är jag och bara jag som kan omfamna mig, låta mig vila.
Det är mitt beslut och ingen annans.
Varför tittar jag då bedjande på alla i min närhet.
Som för att se om dom har svaret.
Jag hittar inga svar där....det vet jag.
Men ibland vill jag vara svag.
Ibland vill jag ha vägledning.
Även om den som vägleder mig inte har den blekaste aning om vad jag går igenom.
Ibland är det skönt att bara få lägga huvudet på din axel...och blunda.
Få höra att allt kommer bli bra.
Mitt liv är så värdefullt.
Därför vill jag kunna leva det fullt ut, varje sekund.
Men nu står jag här, oförmögen att göra just det.
Vad gör jag då?
"Är det värt det?"
Flyg lilla fågel
Jag ser den lilla varelsen, piper snarare än kvittrar.
Den tittar stressfylld efter sin mamma/pappa.
Jag kommer nära och ser rakt in i dessa kolsvarta ögon.
Jag ser min egenreflektion.
Fågeln va ute och prövade sina vingar...hon föll.
Varför??
Jo för att hon gjorde nåt som inte alls redo för.
Fågeln hoppar omkring på gräset och piper efter sina föräldrarna.
Pipen efter dem blir tystare och tystare.
Till slut hörs ingen.
Den grymma verkligheten är ett faktum.
Ibland tar vi steg ut i det okända....ofta klarar vi oss men ibland, ibland...är stegen för stora.
Ska vi sluta chansa.
Ska vi alltid ta den säkra vägen.
Vad händer om vi hoppar....tänk...om..vi flyger.
Ska vi??
