bellabuss

Dagen gick och klockan slog 17.00.

Idag är ingen vanlig dag för det är Lavas födelsedag.

Men hur fungerar det när samhället säger något annat? 

Nu ska jag sätta mig ner i soffan med min middag/kvällsmat och se vad som är intressant nog att titta på. 

Det är alltid lika nervöst. 

Barnen skrattade och busade när vi va på väg in på sjukhuset.

Träningsvärken från gårdagens träning uppenbarar sig som en solglimt denna morgonen.

Dagen har bestått av skruvar och borrar. En och annan svordom och sen va det klart.

Gårkvällen fortlöpte som vanligt.
Barnen borstade tänderna, bråkade lite och sen gick dom och lade sig. Vi sa godnatt och jag gick ner.
när jag hördes steg i trappan blev jag inte direkt förvånad, dom brukar komma ner minst en gång var.
Men denna gången va det Lava och hon klagade på smärta i örat.
Jag lugnade henne och sa att det va vanligt att man va lite öm efter en rejäl förkylning som hon precis haft.
Hon nöjde sig med det svaret och gick upp igen.
Efter en 20 minuter kom hon ner igen, hon kallade på mig.
- mamma! kolla vad jag pilade ut ur örat!

Ni förstår vad jag hann föreställa mig innan jag nådde fem till henne. Allt från spindlar till larver och en jätteklump med öronvax.
Men det var inget av det, nä det va en lite bit (stor i förhållande till hennes lilla öra) ljusrosa....sak.
Jag tänkte direkt att det va en bit av hörselsnäckan eller nån jäkla trumpet i örat som trillat ut...men kom konstaterade snabbt att hon inte hade stått där med ett leende om så va fallet.
Jag fick den lilla biten i handen, kände...klämde!!
Kunde för allt i världen inte komma på vad det var.
Då sa Lava med ett leende:
- Jag vet vad det är mamma!

Lite förvånad över den plötsliga viljan att lösa mysteriet som nu uppdagats lät jag henne förklara.

- När jag gick i ettan (alltså första klass, alltså för typ ett år sedan, alltså 365 jäkla dagar sen) så hade jag et suddgummi. Det va mitt favorit sudd och det var sååå fint.

Jag: kom till poängen Lava!! vad är det?
Lava: Jo alltså det gick liksom i sönder. Mitt sudd!!
Jag: i ditt öra??
Lava: nej!
Jag: Nähä! men vad har suddat med den här saken och ditt öra att göra då?
Lava: jo! men jag skulle bara se vad som hände om jag stoppade in det.
Jag: I örat???
Lava: Mmmm!!! men sen fick jag inte ut det.
Jag: men varför sa du inget till mig eller pappa?
Lava: jag glömde det sen.
Jag: Men den här biten är ju stor, du måste ha haft problem att höra.
Lava: Ja!
Jag: du säger alltså att du pilade in den här biten i ditt öra för ett år sedan och har sen haft den där, under den här tiden har du inte kunnat höra nåt på det örat.
Lava: ja precis, så är det mamma!

Nöjd och belåten gick hon upp och lade sig....somnade gott.
Jag däremot kan fortfarande inte släppa att hon har haft ett jäkla suddgummi i örat i lite mer än ett år!

Nu känner jag mig lite dum för alla gånger jag pulat henne och sagt "hör du dåligt eller".

Alltså dessa barn, de slutar aldrig att förvåna eller roa mig.

Den värsta känslan man kan få är när ens vackra fina dotter/son tvivlar på sig själv. När man förstår att den som man älskar och värderar högre än någon annan tycker att hen inte duger.
Man börjar tänka efter och granska orden som den senaste tiden kommit ur ens mun. är det mina ord som gett den här känslan liv.
Tankarna går till skolan, om det är någon där som infekterat hennes/hans självkänsla.
Jag blir så klart ledsen och besviken på mig själv. Det är ju jag som ska skydda henne ifrån sånt här.
Det är jag som ska höja henne och få henne att inse att hon duger precis som hon är.

Det är en fin linje som man promenerar på.
Jag vill motivera och pusha min dotter men samtidigt vill jag lära henne att hon duger precis som hon är.
Jag vill att hon förstår att samhället har förväntningar på henne och att dom inte alltid nöjer sig med hennes bästa, samtidigt vill jag inte att hon ska låta någon få möjlighet att trycka ner henne.
Misslyckanden och besvikelse är en del av livet men jag vill så länge jag kan skydda henne från detta.
Jag vill att hon ska veta att jag är stolt över henne och att jag finns här oavsett vad som händer.

Den här lilla varelsen som nu ligger i sin säng och sover sött har fått mig att tänka.
Jag tar för givet att hon vet att hon såklart duger och att jag är så så stolt över henne. Men nu är jag inte så säker längre.
Barn behöver få höra att dom är bäst.
Dom behöver få en kram och en viskning i örat om hur mycket dom betyder för dig.
Dom behöver dina ord om att du är stolt över hennes prestationer och att ni ska fixa motgångarna tillsammans, för det är det en familj gör....hjälper varandra.
Framför allt behöver hon/han höra hur otroligt mycket du älskar han/hon......varje dag, så ofta du kan.

Ta inte era barns självförtroende för givet.
Prata med dom, låt dom veta att du finns där för dom.
Ta dig tiden att lyssna på dem och lyssna noga för ofta döljer sig mycket bakom det vardagliga samtalet.

Kram på er!

Igårkväll när jag stängde min laptop så kändes det så skönt. Jag va äntligen klar med mitt arbete. 

Träning handlar om mat, sömn, disciplin och svett. 

Idag fixade jag till lite god Chiligryta med persilja och surdegsbröd till en liten skara av min familj.

Jag och tjejerna har varit iväg lite idag. 

Dina laster definierar inte dig.

Tusen tack för all uppvaktning idag 🌸 jag blir lite överrumplad över alla fina ord, presenter och hälsningar.

Jag hittade äntligen min efterlängtade dressing.

Här ser ni mästerverket, gudagåvan, livets essens....en poke’ bowl 😍

Med en Metro i handen kliver jag på bussen.