Lugn och ro
Tystnaden talar sitt tydliga språk.
Jag sätter mig ner en stund, lyssnar.
Så tyst!!
Doften från badskummet letar sig ner på nedanvåningen....jag känner redan hur lugnet sakta infinner sig.
Lugn och ro är underskattat.
Jag känner många som är väldigt rastlösa...mig inklusive.
Tänk att det ska vara så svårt att bara slappna av.
Ibland önskar jag att jag bodde uppe i Norrland...där det stressigaste man kan göra är att skotta tak.
Allt verkar vara så mycket mer avslappnat där.
Men det har ju egentligen inget med platsen du befinner dig på....det är var du befinner dig själsligt.
Jag är ganska säker på att jag ska inleda det nya året med meditation.
Jag vill lära mig bemästra den här konsten alldeles själv.
Alltså jag vill kunna sitta hemma i min lugna vrå och bara sätta mig ner och försvinna in i min egen värld.
Men det krävs en del träning och tid...engagemang...och det är precis vad jag ska göra.
Imorgon är det nyår.
Vad ska det nya året komma med?
Positiv energi för det första.
Beslutsamhet.
Kärlek och empati.
Det kommer bli ett bra år.
Nu ska jag gå och lägga mig...lång dag imorgon.
Kram kram
Läkartid
Jag fick brevet idag, det gick snabbt.
Jag kan andas ut lite.
Andas tills jag får pratat ut, fått svar på mina frågor.
Jag kan inte låta bli att fundera på vad han kommer säga.
Många gånger när jag har pratat med honom så känns det som att man alltid får luddiga svar.
Det känns som att han inte vågar ge mig ett rakt svar.
Som att han oxå lik som jag går på ett minfält.
Ibland känner jag mig som en försökskanin.
Alla mediciner som jag har proppat i mig, som jag fortfarande tar....är dom verkligen till för mig?
Saken är den att jag faktiskt inte vet hur mycket forskning som har gjorts på alla dessa mediciner som jag tagit.
Jag vet inte vad dessa kemikalierna kommer göra med min kropp om några år.
Jag får helt enkelt lägga mitt fortsatta liv i läkarnas och forskarnas händer.
Vad ska jag då göra framöver?
Jag ska ta hand om min kropp på bästa sätt.
Något som jag inte gjort på sista tiden.
Så fort det kommer in stress i mitt liv så faller jag.
Jag glömmer att äta.
Glömmer att dricka.
Försvinner in i en dimma....ja så känns det.
Det är så jobbigt eftersom jag vet att det är jag och bara jag som kan ändra detta.
Jag låter saker påverka mig alldeles för mycket.
Försöker hitta en balans i mitt liv just nu.
Saker kommer snart att ändras.
När det ändras så måste jag kunna stå fast och inte gå vilse i all kaos.
Snart är helgerna över och verkligheten kallar.
Det är då det börjar.
År 2016.
Vad har detta året att erbjuda mig?
En sak är jag ganska säker på:
Det kan inte bli värre än detta året iallafall.
Nu är det dags att kavla upp armarna och välkomna livet.
Har haft en mysig dag med flickorna idag.
Vi va och handlade present till Johanna och sedan bar det av till busfabriken.
Det va en bra dag.
Nu ska jag och Gizmo kolla på film.
Ha en fortsatt trevlig kväll.
Kvällen nalkas
Barnen sover äntligen och jag har precis klivit upp ur en varmt bad.
Jag bäddar ner mig i soffan och bläddrar lite mellan kanalerna.
Det känns som att det är nåt som saknas.
Imorgon börjar en ny vecka, en ny dag.
Vad innebär det för mig?
Hur kommer denna veckan att se ut?
Jag ska ringa till vårdcentralen imorgon och meddela dom om min plötsliga feber.
Känner att det är lika bra att säga det till dom om det är nåt som dom vill följa upp.
Jag mår bättre nu, bara huvudvärken som fortfarande spökar.
Jag tittade mig i spegeln när jag va klar med badet.
Det va någon annan som tittade tillbaka.
Det är sant, jag känner mig fortfarande som en främling i någon annans kropp.
Ibland känner jag inte igen mig själv, eller mina tankar.
Innan jag blev sjuk så kändes det som att jag hade allt utstakat för mig.
Jag hade en plan, en livsplan.
Nu är allt så osäkert.
Jag känner att jag sakta men säkert blir starkare, både fysiskt och psykiskt...men det går för sakta.
Jag vill ha tillbaka mitt liv.
Innan va jag Bella med långt hår och ett mål med mitt liv.
Sen blev jag Bella med cancer och inget hår alls.
Nu ska jag försöka vara en ny Bella.
En Bella som formas för var dag dom går.
Vad formas jag till då?
En polis kanske?
En livsnjutare?
En äventyrare måhända?
Jag stirrar på min spegelbild och ställer frågan:
Vem är du egentligen?
Vem är du??
Söndag
Vilodagen idag.
Med tanke på hur min natt va så är jag glad för det.
Jag hatar verkligen att vara dålig.
Febern har lagt sig iallafall, nu är det bara huvudvärken kvar.
Jag tror att febern är orsakad av mina blödningar.
Min kropp fungerar inte som den ska just nu.
Jag hoppas att allt lägger sig snart.
Läkaren sa att jag skulle fortsätta med min tabletter och det har jag gjort.
Jag vill bara träffa läkaren så fort som möjligt så jag kan få reda på vad som händer i min kropp.
Om jag nu måste ta ytterligare en spruta...vad är så bieffekterna?
Vilka skador kan detta orsaka?
Kan skadorna bli permanenta?
Många frågor snurrar runt i huvudet.
Just nu är det väldigt mycket som är rörigt, förvirrande.
Jag försöker att se fyren i dimman känns det som.
Ljuset ska leda mig rätt.
Barnen har ätit och nu ska vi mysa ner oss i soffan och titta på en film.
När allt annat verkar rörigt så är dom min säkra klippa.
När allt är mörkt så är dom mitt ljus.
Så nu ska jag tanka lite kärlek från mina älsklingar.
Hej så länge
Sjuk
Vaknade imorse med feber!
Så jäkla trist.
Så dagen kommer bestå av vila, tv och te.....ja och Ipren o panodil.
Jag hoppas det är nåt övergående.
Viktor va och hämtade barnen för en liten stund sedan...hoppas innerligt att dom får hålla sig friska.
Hoppas ni andra njuter av en skön julhelg.
Nu ska jag titta på Pocahontas 😊
Besvikelse
Den är väldigt envis.
Den ger sig liksom inte.
När jag tror att den har glömt bort mig så passar den på att visa sitt fula tryne.
Det är bara jag som kan ge den tillåtelse att påverka mig....och jag gör det.
Den har utgjort en sån stor del av mitt liv att jag känner mig vilsen utan den på nåt konstigt sätt.
Jag bygger upp mina förväntningar när jag egentligen vet hur det kommer sluta.
På samma sätt som det alltid slutar.
Så vad kan man göra då??
Sluta att förvänta sig nåt från någon.
Eller ska man räkna med att bli besviken...i förväg.
Ska man sluta bry sig helt enkelt.
Det kan jag inte.
Jag är en människa med känslor.
Jag är en person med ett stort hjärta.
Att sluta bry mig hade varit som att sluta leva.
Jag kommer alltid att bry mig...MEN
jag kommer sätta en viss distans till saker som får mig att må sämre.
Jag kan inte längre bära alla världens problem på mina axlar...hur mycket jag än vill det.
Mina egna problem väger tillräckligt mycket ändå.
Jag har bara ett liv.
Jag lever bara en gång.
Jag vill att mitt liv ska räknas för nåt.
Mina handlingar ska reflektera den personen jag vill vara.
Jag vill vara jag....ingen annan.
Har haft feberkänningar ikväll, hoppas det går över inatt.
Kan vara all stress över julen som släpper...vad vet jag.
Jag vet iallafall att jag är skyldig Eva och Uffe ett stort tack för den fina julen som dom åstadkom.
Det visar så tydligt att det inte är maten man äter, presenterna man får eller Kalle på tvn som är det viktiga.
Nej! Det viktiga är vilka man väljer att spendera sin tid med.
Tack för en underbar kväll med mycket sång och skratt.
Tack.
Nu ska jag bädda ner mig i soffan och försöka somna till nån serie på netflix.
God natt!!
God Jul
God Jul
Nu är snart den här dagen över.
Min Jul med barnen....slut för detta året.
Det är jobbigt...jag hade ljugit om jag sagt nåt annat.
Jag försöker titta tillbaka på dagen och se allt som vi gjort.
Jag blir besviken när jag inser att jag knappt sett barnen på hela dagen.
Jag har varit upptagen med att fixa allt till gästernas ankomst.
Upptagen med att få allt perfekt in i minsta detalj...men snälla...det är ju inte det som är det viktiga.
Jag är faktiskt helt ärligt trött på det.
Det va likadant i huset, då sprang man runder och ordnade med allt så att sen när julen va över så hade man missat allt.
Det är inte värt det....överhuvudtaget.
Det är inte det att jag inte vill vara med familjen och fira jul...jag vill bara inte HA jul hos mig mer.
Jag klarar inte att både hålla i en jul och att faktiskt delta i den.
Min tid med Lava och Nova är värt så mycket mer.
Jag vill för en gång skull faktiskt kunna fira jul med mina barn, alltså vara delaktig.
Sitta på golvet och leka med deras saker med dom.
Läsa för dem i boken som dom fick.
Äta tillsammans med dom....inte efteråt för att "jag ska bara".
Nästa år blir det annorlunda, det lovar jag.
Så nu ska jag vända mig om och krama om Nova, (Johanna fick sova över här inatt så hon sover i Novas säng) pussa henne på pannan och viska i hennes öra:
God Jul min älskade, mamma älskar dig så så mycket.
Tiden
Den är så värdefull.
Många tar den för givet.
Tills den dagen dom blir påminda om att den inte är definitiv.
För vissa tar det en livstid.
För andra kommer den påminnelsen mycket mycket tidigare.
Ibland känns det som att jag har levt 1000 år, ibland känns det som att jag precis kom till den här världen.
Jag ser så mycket lidande, Onska och illvilja.
Jag börjar misstro, vad ska bli av den här världen.
Men jag måste tro på det goda.
Jag måste tro att mina barn kommer få leva i en vacker och kärleksfull värld.
Vad finns det annars för mening med något.
Jag har ett ansvar.
Inte gentemot dig eller mig.
Jag har ett ansvar gentemot mina barn.
Mitt ansvar är att göra allt som står i min makt för att dom ska känna sig trygga.
Dom ska få vara friska.
Dom ska inte behöva känna djävulens kalla hand på sina ryggar.
Dom ska skratta och leka så länge jag kan ge det till dom.
Mitt ansvar är mina barn.
Att jag uppfostrar dem till att bli kärleksfulla individer.
Personer med hjärta och empati.
Personer som sträcker ut en hjälpande hand när den behövs.
Mitt ansvar är mina barn.
Vad är ditt ansvar?
Fika och pyssel
Idag har jag och Nova fått lite egentid.
Vi åkte till familia och tog en fika där.
Nova tyckte oxå om Tomtelatten hehe.
Vi mumsade på en saffransbulle oxå.
Det är så viktigt att man får lite egentid ibland med var och en.
Men stund när man kan vara totalt närvarande.
En tid när man kan lyssna och verkligen höra vad som sägs.
Vi har så mycket runt omkring oss hela tiden att vi inte ser vad som verkligen betyder nåt.
När jag är hemma så ser jag bara allt som ska städas och tvättas. Då ser jag inte mina barn som leker, inte heller hör jag deras skratt.
Det är sorgligt jag vet....men jag kämpar mot detta varenda dag i mitt liv.
Så småningom kommer jag nog komma förbi min städmani.
När jag och Nova kom hem så började vi på vårt pyssel.
Viktor anlände lite senare och va oxå med en stund.
Det blev till slut fler kulor till granen.
Vi lyxade till kvällen med tända ljus, en pizza och en film.
Snart är det läggdags för barnen och jag ska fortsätta titta på tv ett tag till.
Imorgon blir det "julafton" för mig och barnen...det ska bli riktigt mysigt.
Tills dess....natti natti
Oroa dig inte
Samtalet kom och det fortlöpte precis som jag trodde.
Sköterskan hade pratat med Martin och han sa "oroa dig inte, det är antagligen bara din menstration som är på väg tillbaka".
Jag har sagt det innan och jag säger det igen...jag gillar INTE ordet antagligen.
Jag skulle dessutom fortsätta på mina tabletter tyckte han.
Jag ville bara skrika i telefonen "men dom fungerar ju uppenbarligen INTE" men väluppfostrad som man är så lyckades jag pipa fram ett "Okej, men är det verkligen en sån bra ide när det står så på varningstexten på tablettasken"
Jakande hänvisade hon mig till Doktorns order.
Så nu väntar jag på en läkartid som antagligen kommer inträffa i januari där vi ska bestämma om jag ska få ytterligare en spruta med ytterligare mer kemiska substanser som manipulerar min kropp.
Låter jag aningen negativ är det för att jag antagligen är just det.
Jag är trött på detta.
Men jag får väl lyssna på vad doktorn säger och va en duktig patient.
Så god natt allesammans, sov så gott!!
In i drömmarnas värld.
Väntar
Jag har haft blödningar sen i fredes och smärta över buken.
Jag ringde till onkologen då men då hade dom redan stängt.
Oron växer.
Nu pratade jag med en sköterska på onkologen och hon skulle meddela Martin min läkare.
Han skulle ringa upp mig när hon hade pratat med henne.
Undrar vad han säger?
Ska jag sluta med tabletterna kanske?
Vad är det för fel?
Frågorna är många, hoppas han har svar på dom.
Jag får skriva mer sen när jag vet vad som händer.
Hej så länge
Orkar man??
Det gör ont i magen.
Smärtan fixerar sig vid ett och samma ställe hela tiden.
Jag känner efter, tänker efter!!
Ska jag vänta?
Ska jag åka in till sjukhuset?
Jag läser varningstexten igen från medicinasken, det står ju visserligen att man ska uppsöka läkare om symptomen uppstår.
Men samtidigt vet jag att dom antagligen inte kommer göra nåt....Martin är ju inte där.
Det är bättre att vänta till på måndag...tror jag.
Jag frågar mig själv, orkar jag med mer skit?
Orkar jag med mer negativa saker?
Jag vet inte om jag ska vara ärlig.
Biverkningar från mediciner är ovanligt men det förekommer.
Jag önskar bara att jag kunde få vara en av dom som aldrig behövde känna nåt, knappt märka att jag åt några mediciner.
Tyvärr är verkligheten en annan sak.
Jag känner efter lite till.
Känner att mitt ben fortfarande känns konstigt efter sprutan jag fick.
Ska det kännas så???
Så har det inte känts dom andra gångerna.
Varför måste jag ha den där oron i mig?
Varför exploderar den vid minsta lilla sak?
Ibland känns det som att den äter upp mig...bokstavligt talat.
Imorgon är en ny dag, en bättre dag.
Imorgon tar jag nya tag.
På måndag är det återigen dags för ett besök på sjukhuset.
Men jag fixar det med....det gör jag alltid.
God natt!!
Hjältar
Sitter och tittar på Svenska hjältar galan nu.
Tårarna trillar nerför kinderna.
Men det är tårar av glädje, av stolthet.
Jag fylls av en ödmjukhet av alla dessa fina människors handlingar.
Det är verkligen som Mark sa, detta året har varit ett hemskt år.
Det som är det värsta av allt är ju det som kommer av alla hemskheter i världen.
Tänk att det som händer i andra länder ska påverka VÅR människosyn.
Att vissa kan tycka att det är okej att spotta på en annan medmänniska endast för att han/hon kommer från ett annat land och ber om pengar.
Vad vi än tycker om att vissa sitter och tigger, vad vi är känner för personer som kommer ifrån krig eller fattigdom...så får vi aldrig glömma...det är fortfarande våra medmänniskor.
Människor med känslor.
Människor som är någons dotter, mamma, syster, farmor, pappa m.m
Se inte dom som ett ting, en fiende.
Jag vill lära mina barn att hjälpa...inte stjälpa.
Jag vill uppmuntra kärlek och godhet....inte hat och förakt.
JAG mår så bra av att kunna hjälpa, oavsett vem det är jag hjälper.
Våra barn är vår framtid eller hur!!
Fråga er själva: Hur vill jag att vår framtid ska se ut?
Det som vi lär våra barn är det som kommer spegla vår värld.
Så om vi vill ha en värld fylld av kärlek och lycka...är det precis vad vi ska lära våra barn.
Det är det vi ska visa våra barn.
Barn gör som vi gör inte som vi säger...så tänk på vad du säger och vad du gör.
Spottar du på den som ligger ner är det precis vad ditt barn kommer göra.
Men sträcker du ut en hjälpande hand så kommer du stolt se ditt barn växa till en individ med empati och kärlek.
Make love....not war!!!
Älskade barn
Dom är källan till min styrka.
Dom är ljuset i det totala mörkret.
Dom är den varma känslan i magen.
Dom är min största kärlek i detta livet.
Mamma älskar er till månen och tillbaka.
Mysmorgon!!
Barnen är lämnade på skola/dagis.
Bilen va irriterande kall när jag steg in i den.
Kände att min sömndruckna gång genast blev intetgjord.
Tankarna far genom huvudet på väg hem.
Vad vill jag egentligen?
Vem är jag?
Vad ska jag åstadkomma i mitt liv?
Kommer det alltid att vara och kännas så här?
Sätter på kaffet när jag kommer hem.
Doften sprider sig som en varm känsla i magen.
Jag väntar.
Häller upp kaffet och sätter mig i soffan.
Känner efter.
Tänker.
Jag försöker svara på mina egna frågor, men det är svårt.
Jag vill vara ärlig mot mig själv men samtidigt så blundar jag när sanningen stirrar mig i ögonen.
Ibland gör sanningen ont....ju fortare man inser det desto bättre är det.
Istället för att gå under så har man en möjlighet att växa sig starkare.
Jag vill vara stark, allra mest för mina barn.
Men jag känner fortfarande mig svag, liten.
Jag har börjat få ont i magen igen.
En sådan sak kan trigga dessa jobbiga tankarna.
Vad kan det vara??
Tänk om??
Jag kommer följa upp det genom ett samtal till vårdcentralen idag, sen får vi se vad dom säger.
Nu ska jag fortsätta smutta på mitt kaffe.
Jag ska mysa ner mig i soffan med morgonrocken.
Jag ska vårda denna mysiga morgonen som nu infinner sig.
Håller tummarna att vi snart får se lite snö!!!
Hej hej!!!
Lyx en vanlig onsdag!!
Jag behövde skämma bort mig själv lite idag.
Gott vin och lite ost med vindruvor va precis va jag behövde.
Barnen är hos Viktor så jag kunde få lite egentid.
Nu är det lite netflix och sen ska jag välja ut en riktigt bra film som jag ska njuuuuta av.
Jag hälsade på Fia idag.
Det blev några kannor kaffe hehe.
Jag är så glad att jag har mina fina vänner, utan dom är man ganska vilsen.
Ont i benet idag efter den tråkiga sprutan.
Alla rum va väldigt fräscha, jag kände mig ganska okej....tills jag gick in i rummet...och såg samma gamla stol.
Det ser ut som att man borde bestämma sin sista måltid istället för att få en spruta.
Stolen är på riktigt väldigt skrämmande...eller är jag lite känslig kanske.
Nu är det iallafall 3 hela veckor innan jag måste gå dit igen.
God kväll allesammans!!
Ny avdelning
Blev lite chockad när jag kom till sjukhuset, onkologen va inte kvar där den va sist.
Dom håller ju på att bygga om överallt och onkologen är inget undantag.
Efter lite förvirring så hittade jag rätt.
Nu sitter jag och väntar på att mitt namn ska kallas upp.
För min del är det väldigt skönt att dom ändrade plats på onkologen.
Den andra lokalen va så förknippad med ångest och smärta.
Jag vet att jag inte alltid kan fly ifrån allt dom påminner om cancer.....men jag behöver heller inte leta upp alla utmaningar överallt.
En dag i taget tack!!!!
Ett gott skratt
Förlänger livet sägs det.
Jag vill skratta mig igenom mitt liv, vara lycklig.
Det finns olika metoder för att uppnå detta.
Just nu tittar jag på Modern Family på netflix.
Senare ska jag träffa pappsen över en fika i stan.
Jag ska även hämta upp mina flickor efter att jag fått min spruta på sjukhuset.
Alla dessa tre sakerna förgyller min vardag.
Jag försöker att se det positiva i vardagen, även om det ibland är svårt.
Det är ett medvetet beslut som fler borde anamma.
När livet ger dig citroner...gör lemonad!!!
Mina kära syster sov över här inatt. Det va mysigt att skratta till VÄNNER tillsammans.
Jag inser mer och mer nu att det snart är slut med detta.
När jag börjar jobba igen så blir det tillbaka in i ekorrhjulet.
Det kommer nog bli skönt det med men nu vill man bara passa på ännu mer att njuta.
Jaha då va det dags att klä sig, även om min mysiga morgonrock är vääääldigt lockande.
Ska bli mysigt att träffa pappa lite.
Ha en underbar tisdag allihop.
Lite bilder från gårdagens besök i Klippan.
Jag och barnen va och hälsade på min och Saras gamla dagisfröken.
Många minnen kommer tillbaka när man går innanför deras dörr.
Tyvärr så hinner man inte träffas så ofta som man vill, men vi uppskattar dom stunderna vi får.
Ensamhet
Varför är det ordet så skrämmande?
Vad är det som ger det ordet sån makt?
Varför är dom flesta så rädda för ensamheten?
Varför välkomnar andra den med öppna armar?
Vissa människor lever hellre ett liv med någon som dom inte älskar, endast för att slippa vara ensamma.
Är detta okej?
Svaret är nej!! Det är inte rättvist mot dig eller mot den som du för bakom ljuset.
Det kommer en dag i allas liv när dom inser att dom måste sluta ljuga för sig själv.
Lögnen har blivit så vacker och så trygg att du nästan inte kan skilja den från sanningen.
Men hur vacker den än är...så är den fortfarande en lögn.
Fråga dig själv om du inte förtjänar att få vara lycklig!
Varför vill du beröva dig själv den underbara känslan, varför??
Straffar du sig själv? Och isåfall när har du avtjänat ditt straff?
Människor är flockdjur, det är bevisat!! Men vad är priset vi betalar för att få vara medlemmar i denna "flocken"?
Heter priset VÄRDIGHET?
Heter det STOLTHET?
Priset är aldrig värt detta, om du frågar mig iallafall.
Jag vill inte vara ensam, verkligen inte....men jag tänker inte sänka mina krav.
Jag vill ha någon i mitt liv som motsvarar alla mina förväntningar.
Jag vill oxå vara med någon som gör MIG till en bättre människa.
Ensamheten är skrämmande för att vi tror att den är så definitiv.
Ensamheten är hotfull för att vi inser att det är när vi är ensamma som vi verkligen lär känna oss själva.
Många är nog rädda för att lära känna just den där personen.
Vad händer när vi inte längre har någon som svarar på våra frågor?
Vad händer när det är personen i speglen som måste ge dig svaren?
Då vet du med säkerhet att det är en sanning som kommer förbi dina läppar.
Jag är inte rädd!!
Jag kommer kavla upp armarna och spotta i nävarna....jag möter ensamheten....och jag gör det med ett leende på läpparna.
För jag vet.....att den här kampen kommer jag gå vinnande ur.
Jag hade alldeles för många underbara, vackra, genuina, älskvärda personer i mitt liv för att ens tänka tanken på ett nederlag.
Det är tack vare dom som jag är den starka personen som jag faktiskt är idag.
Så i mitt liv är det inte ensamheten som är det definitiva, det är mina vänner och min familj.
Tack för att ni finns ❤️
Tredje advent
Luften är sval, inte kall utan sval.
Himlen är blå, knappt några moln visar upp sig.
Snön är långt långt borta och julen känns lika långt borta.
Jag frågar mig själv vad julen egentligen handlar om.
Är det gåvorna?
Är det samhörigheten?
Är det magin med julen?
Jag tror att det är allt tillsammans.
Jag ska resa mig nu och tända det tredje ljuset.
Jag ska blunda och tänka på allt det fina, vackra som jag har i mitt liv.
Ha en mysig tredje advent!!
Bilder
Mina finingar!!
Tack för en helt underbar kväll.
Det var en vacker, sagolik och inspirerande kväll....helt i kärlekens tecken.
Ibland känns det tomt men nånstans finns ändå tron på kärleken och allt vad den innefattar.
Vackra bruden!
Inte ett öga var torrt!!
Tomtebloss istället för ris...fungerade bra!!
Panoramabild på festlokalen!! fantastisk bordsdukning!!
Maten va jättegod!!
Jag åt fortfarande fisk när jag meddelade min meny för toastmasterparet, så det fick bli fisk för hela slanten.
Varmrätten fick jag tyvärr ingen bild av men den va supergod den med.
Istället för tårta så blev det cupcakes!
Dom va så så goda!!
Tack än en gång för en underbar kväll!!
Kärleken är den största gåvan och den starkaste kraften av dem alla.
Jag lever med förhoppningen att jag får uppleva den här dagen en vacker dag, den dagen med en vacker vit klänning på mig.
Dagen som jag kan dela med mitt livs kärlek!!
Jag är säker på att den dagen kommer komma!!
God natt allihop!!
Bröllop
Nyss hemkommen efter ett besök av kärlekens tecken.
Jag fick äran att deltaga i Linns och Alexanders sagolika dag.
Dagen då dom två blev ett.
Sandra hämtade mig och Mia och Tobias.
Det va underbart att träffa mina favoriter igen.
Det är när man träffas så här som man kommer ihåg varför man håller av personen som man gör.
Fredagsmys
Turbo ville oxå få plats i soffan.
Gizmo hade redan brett ut sig och han hade inte en tanke på att flytta sig.
Det va ganska roligt att se Turbo krångla sig ner bredvid honom.
Innan fredagsmyset ikväll så va vi på Maxi för att se Lava gå sitt Luciatåg.
Dom va jätteduktiga.
Lava gick längst fram och jag va den stoltaste mamman i världen.
Hej hej!!!
Första klippningen
Jag tog mig i kragen och satte mig i stolen.
Ångesten va ganska grov men jag räknade andetagen.
Hon frågade mig har jag ville ha det, jag visste inte vad jag skulle svara.
"Ja alltså, ta lite runt öronen bara. Kanske lite i nacken oxå."
Hon nickade instämmande och tag fram trimmern.
Ljudet av trimmern som satte igång tryckte sig in i huvudet på mig.
Andas, andas, andas.
"Så där då va det klart"
Va!!!! Redan!!!
Det kändes som att jag hade haft en blackout, jag kommer typ inte ihåg att hon klippte mig.
Eller så tig hon så tramsigt lite att det gick så snabbt.
Oavsett så blev jag nöjd med resultatet.
Nu är jag redo för bröllopet imorgon.
Alltså nu när jag tittar så ser jag knappt att hon har tagit nåt, men det är väl bra.
Jag längtar till längden infinner sig och jag kan göra nåt med håret.
Nu ska jag och barnen strax bege oss till Maxi och titta på Lava när hon går i luciatåget.
Sen bär det av hemåt där vi ska påbörja fredagsmyset.
Kewin, Linn och Johanna ska oxå vara med ikväll...ska bli så mysigt.
Jag mår verkligen bra när jag har min familj nära.
Trevlig Fredag På er!!!
Mmm...
Det är med en stor suck som jag sätter mig i soffan och börjar med detta inlägget.
Varför en stor suck undrar ni??
Saker och ting verkar ändras i mitt liv hela tiden nu.
Jag känner mig väldigt splittrad när det kommer till vissa saker, andra saker är jag väldigt säker på.
Det är inte meningen att jag ska skriva i gåtor men nu så får det bli så.
Jag måste erkänna att jag är rädd...eller rättare sagt skiträdd för förändringar.
Innan välkomnade jag det.
Jag känner mig naken i mörkret när saker runt omkring mig ändras.
Det är fel, det vet jag.
Livet består av en massa ändringar hela hela tiden, svaret är att kunna anpassa sig så dessa ändringarna blir till min fördel.
Man måste, JAG måste inse att livet inte alltid kan vara en dans på rosor....men jag kommer klara mig.
Jag kommer vara ledsen många gånger men jag kommer klara mig.
Det kommer komma en punkt när jag kommer skratta mer än jag gråter....jag välkomnar denna tiden.
Jag måste oxå inse att det är jag själv som bestämmer när denna tiden ska komma.
Jag måste bestämma mig för att vara lycklig och se allt det vackra i mitt liv.
Så nu kommer jag att se framåt fortsättningsvis, jag kommer inte se tillbaka alls.
Jag kommer gå vidare med mitt liv och jag kommer göra det med en säkerhet i mitt hjärta.
Jag är så stolt över mig själv.
Idag ska jag gå och titta på när min älskade Nova ska lussa, ska bli så roligt.
Mamma är på väg hit just nu, jag ska hjälpa henne med att betala lite räkningar (internetbanken är inte hennes bästa vän).
Hoppas ni får en fin torsdag.
Lavas luciafika på skolan.
Lussebak med Viktor och barnen 😊
Lucia
Nu närmar det sig dessa dagarna.
Jag har en dotter på dagis och en på skolan.
Båda två vill visa när dom stegar fram i det mörka med ljus i handen eller på huvudet.
Jag ser så fram emot detta och jag blir lika stolt varje gång.
Även om dom inte gör något speciellt så är det ändå så stort för mig som förälder.
När jag var liten så tränade jag friidrott.
Jag va ganska duktig och vann en del.
Men det är först nu som jag förstår varför mamma hetsade upp sig och va så där pinsamt högljudd under tävlingarna.
Hon va ju stolt över mig och ville så så gärna visa det.
Det är oxå först nu som jag förstår varfär hon kände ett behov av att berätta för alla (det kändes som alla) hur duktig jag va,
Jag tyckte inte att det va nåt speciellt....men vem är jag att förminska hennes stolthet.
Jag ser fram emot dagarna då jag får lov att vara så där pinsam.
Dagarna då jag får hålla om mina döttrar när dom vunnit ett pris eller lyckats med det dom strävat efter.
Då är det min tur att känna stoltheten svälla i bröstet.
Ha en underbar tisdag och bortse ifrån det gråa vädret.
Tänd ett ljus istället och ät en pepparkaka.
Måndag
Hade Nova hemma idag, mysigt!!
Tänk att det är sån skillnad på att ha ett barn hemma och två.
Det är väldigt viktigt att ta lite tid för var och en ibland.
Dom behöver känna sig i fokus för en gång skull.
När jag säger i fokus så menar jag inte bara utan sin syster.
Dom behöver ha dig och bara dig...inte din mobil.
Inte din dator.
Inte din musik.
Inte din tidning.
Bara dig!!!
I dagens samhälle är det svårt att ge barnen uppmärksamhet....samtidigt är det lika lätt som det alltid har varit.
Man får bara bestämma sig för att lägga allt åt sidan.
Som ibland när vi ska ut i skogen och ha det mysigt, då är jag så upptagen med att fotografera allt att jag glömmer att vara i nuet.
Jag glömmer att njuta av mina barn så som jag allra helst vill göra.
Lev här och nu....innan det är för sent.
Bilder
Regn o rusk
Det är helt otroligt hur vädret påverkar mig.
Så fort solen tittar fram och värmer med sina strålar så strålar hela jag från insidan.
Men när det är sånt här väder som idag så vill jag bara dra täcket över huvudet och vänta ut dagen.
Men man kan inte dra täcket över huvudet när man har två flickor hemma, det är jag delvis glad för.
Lava och Nova gör att jag orkar när jag egentligen inte gör det.
Dom ger mig motivation till att leva, att uppleva....livet.
Nova skulle på kalas idag, självklart skulle hon bli kalasfin.
Hon fick välja kläder själv och hur hon skulle ha sitt hår.
Jag blev imponerad över resultatet.
Det gör mig så stolt och samtidigt ledsen att mina flickor börjar bli så självständiga.
Dom är så bestämda nu för tiden, vet vad dom vill.
Jag vill att dom ska ha ett eget tänk och göra sina egna val men det känns ibland som att dom blir stora alldeles för fort.
Jag vill som mamma förbereda dom på allt som livet har att ge, men var drar man gränsen för vad som är tillräckligt.
Lava är otroligt medveten om allt som händer (positivt och negativt) och jag vet inte riktigt hur jag ska skydda henne från allt det hemska.
Jag hade kunnat sitta och förklara för henne om våldet och orättvisorna i vår värld men jag tycker att hon är för liten.
Samtidigt som jag tycker det så ställer hon så direkta frågor så att jag inte kan försköna svaret.
Jag har en dotter med ett otroligt stort hjärta.
Hon är självaste definitionen av ödmjukhet och empati.
Hon gör mig stolt varje dag och jag älskar henne med varje liten cell i min kropp.
Nu kommer snart Viktor och hämtar henne.
Jag får ha en barnledig lördag.
Jag ska ta tillfället i akt att tänka, att känna.
Jag ljuger om jag säger att jag inte är rädd...men jag måste börja nånstans.
Så rökelsen ska tändas.
Musiken ska ljuda.
Ljusen ska smeka mörkret.
Jag ska bara vara.
Fredagsmys
Klockan tickar bestämt mot det där målet som byggs upp under förväntning hela veckan lång.
Fredagsmys!!!
Godiset är inhandlat.
Filmen är vald.
Nu är det bara att vänta.
Tröttheten har varit ganska överväldig idag.
Jag höll barnen hemma från dagis/skola idag, tänkte att vi skulle ha lite kvalitetstid.
Det är så frustrerande när man vill så mycket men orkar inte.
Det blev lite spel med tjejerna iallafall.
Deras skratt värmer mitt hjärta.
Igårkväll intog jag två sömntabletter.
Jag ville så gärna få en lång natts sömn.
Men när jag skulle lägga mig hörde jag en röst från rummet bredvid.
"mamma, jag kan inte sova"
Det va Lava.
Hon fick lägga sig i min säng, hon hade många tankar.
Hon kunde inte sova eftersom hon tyckte att det kändes som att det va någon där hos henne.
Hon va rädd för spöken.
Vi pratade lite om va spöken egentligen är, eller vad jag tror att dom är.
Hon förstod att dom inte är något att vara rädd för.
Sen delade hon med sig sina tankar om döden.
Tänk att hon är så liten men ändå så medveten om allt runt omkring henne.
Hon ville inte dö sa hon.
Men sen om hon dör så ville hon att vi skulle dö tillsammans så vi kunde bli begravda tillsammans. Då skulle vi alltid vara med varandra.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.
Hon är för liten för att tänka på dessa sakerna.
Jag tröstade henne med att det va så avlägset långt fram och att vi alltid skulle vara tillsammans....på ett eller annat sätt.
Saken är den att jag inte vill ljuga för mina barn.
Om hon ställer en fråga till mig så får hon ett ärligt svar.
Ibland är det bara svårt att formulera rätt svar som ett barn kan förstå.
Jag hoppas att hon inte tänker allt för mycket på dessa sakerna, men även om hon gör det....så finns jag här för att svara på alla tänkbara frågor som hon vill ställa.
Håret fortsätter att växa.
Nu är det Snart dags för att trimma det lite.
Det är vemodigt att bara tänka tanken på att klippa mitt efterlängtade hår.
Men men....man kan inte bara gå runt och se ut som en lodis hehe.
Hoppas ni får en Mysig fredag allesammans!!
Det ska vi ha.
Rädsla
Jag är inte rädd för mina svarta tankar.
Jag är inte rädd för ångesten.
Jag är inte rädd för cancern.
Nej! Jag är rädd för min egen rädsla.
Det va så min kurator sa idag.
Stämmer detta verkligen?
Delvis gör det väl det.
Jag är rädd, rädd för att hamna i en svacka som jag inte kan ta mig ur.
Så fort jag närmar mig dom känslorna så är o så bekanta så stänger jag av.
Jag blockerar för att inte känna.
Det fick jag inte göra längre sa kuratorn.
Jag är sjukskriven nu för att jag ska göra just det, må dåligt.
Jag ska ta en timme om dagen cirka till att bara känna efter.
Bara sitta i min fåtölj och se vilka tankar som kommer.
Sen ska jag bara släppa det och fortsätta min dag.
Men om jag inte kan göra det då?
Om det har gått en timme och jag fortfarande tänker....fortfarande känner.
Vad gör jag då?
Det känns som att jag välkomnar alla dessa jobbiga känslorna när jag gör så.
Jag öppnar panodras ask.
Jag är bara så fruktansvärt rädd att jag inte ska kunna stänga den sen.
Vad är det värsta som kan hända?
Kuratorn har rätt i en sak iallafall.
Den här gången är jag inte ensam.
Den här gången har jag varit öppen och ärlig med hur jag mår.
Förra gången berättade jag inte för någon.
Då grät jag i det tysta.
Nu har jag människor i min närhet som kan hjälpa mig upp när det blir svårt.
Så jag måste chansa, det är det värt.
Nu är del två i ansökan klar.
Känns helt okej!
Lite vemodigt bara när jag skulle fylla i vissa frågor.
"Har du dom senaste två åren haft en tumörsjukdom"?
"Har du dom senaste två åren tagit beroendeframkallade medicin"?
"Har du gått igenom någon större operation dom senaste två åren"?
"Har du dom senaste två åren haft någon depression"?
"Svarade du JA på frågan så är följdfrågan om jag har sökt hjälp för detta"?
Alla dessa frågorna och fler va jag tvungen att svara JA på.
Förra gången va det NEJ rakt igenom.
Hur kommer detta påverka mina chanser egentligen?
Jag har inte tänkt så mycket på det förrän frågorna stirrade mig rakt i ansiktet.
Tvingade mig att inse att detta är något som jag måste acceptera.
Acceptera att jag inte längre är NEJ rakt igenom.
Jag är en skadad vara....ja så känns det.
Vad ska jag säga om jag kommer till Psykologen?
Har cancern gjort mig till en bättre människa?
Har den ändrat mitt sätt att tänka?
Har den gjort mig till en mer ödmjuk person?
Kommer jag vara en bra polis TACK VARE eller TROTS cancern?
Jag vill säga JA på dem frågorna.
Samtidigt vill JAG ta åt mig äran för mina förändringar i livet.
Jag gjorde dom ändringarna.....inte cancern.
Jag kommer fortsätta göra förändringar....tills dagen jag slutar andas.
För jag vill leva det bästa livet jag nånsin kan.
För jag vill sträva efter perfektion.
Jag har insett att min bild av perfektion kommer ändras med mig, det är det som kallas livet.
Mitt liv är mitt eget...jag är min egen lärare.
Lär mig allt om livet så lovar jag att jag ska lyssna, jag ska lära mig leva.
Lev med mig....här....och nu.
Svar
Snart ska jag iväg till kuratorn.
Idag hoppas jag kunna få svar på vissa frågor som plågat mig länge.
Den enda som har svaren är egentligen jag men jag hoppas att kuratorn ska kunna hjälpa mig att plocka fram dom.
Så ner med min ingefärashot.
Svep teet.
På med kläderna.
Sen är jag på G.
Frustration
Varför känns vissa saker så starkt i just en stund....endast för att en stund senare verka helt obetydlig.
Det som är okej för mig kan vara helt befängt för någon annan.
Hemligheten är att visa förståelse för den andras känslor.
Om det kändes som att du blev orättvisst behandlad av mig just då så var det precis så du kände.
Då kan inte jag bli arg eller frustrerad för att du känner så, vi är ju alla människor och vi agerar ofta utifrån våra känslor.
Jag måste kunna vara så öppen att jag erkänner dina känslor och hur du kände i just den stunden.
Men då måste du oxå visa mig den öppenheten tillbaka.
För ibland känner jag mig oxå orättvist behandlad.
Ibland blir jag oxå ledsen av dina ord.
Ord kan vara lika vassa som den skarpaste kniv.
Skillnaden är att ett sår från en kniv kan läka, det är inte alltid så när det kommer till ord.
Många tar orden till sig och sparar dom.
Sparar dom för att sen kunna ta fram dom och analysera dom i det tysta.
Men när dom har tittat och vänt och vridit på detta ordet så sparar dom ordet ett tag till.
Ordet gör så mycket skada varje gång men till slut blir det ett med dig.
Ordet gör dig till den du är....eller så känner du iallafall.
Därför är ord så farliga.
Dom bara slinjer ur dig när du är upprörd eller frustrerad....men när dom väl kommer ur din mun så lever dom sitt eget liv.
Då är det svårt att ta orden tillbaka.
Så tänk en gång extra innan du låter dessa knivar skada den som står dig nära.
God morgon
Snart skola och dagis.
Ska bara försöka vakna först 😉
No stress
Sitter och tittar på vattenfall.
Lugn musik i bakgrunden.
Jag blundar och konsentrerar mig på min andning.
Känner ett lugn inom mig, det växer.
Önskar att jag kunde känna så här hela tiden.
Sanningen är att det krävs en ansträngning.
Sanningen är att detta inte faller sig naturligt för mig.
En undran från mig är:
Blir det bättre med tiden?
Blir det lättare att hitta det inre lugnet?
Blir det en naturlig del av mig själv på ålderns höst?
Jag vill inte vänta till jag blir gammal.
Jag vill bli vis redan nu.
Vad är hemligheten?
Barnen mös med Gizmo medan dom tittade på polarexpressen.
Jag fixade mat när vi kom hem.
Försökte tänka i dom nyttiga banorna.
Just nu är jag i en svacka när det gäller min mat.
Jag har inte energin eller motivationen för att äta så nyttigt som jag bara kan.
Man måste tillåta sig att hamna i en svacka för att kunna ta sig upp igen.
Går man för hårt fram är risken att det slår tillbaka på en senare.
Jag vill ta hand om min kropp på bästa sätt, men just nu kan jag inte ens ta en långpromenad.
Dom ringde från sjukhuset idag med svar från magnetröntgen.
Mina korsband och övriga senor va intakta.
Jag hade dock en press skada på benet.
Så jag måste ringa till vårdcentralen imorgoN och fixa en tid till sjukgymnasten.
Känner en viss stress när det gäller detta eftersom jag vill börja med träning inför fystester till polisskolan.
Läkaren som jag pratade med tyckte inte att kag skulle utöva nån träning alls tills jag hade varit hos sjukgymnasten.
Så det är bara att ringa och se glad ut.
Nu håller jag kväll.
Hej så länge!!
