bellabuss

Det hörde jag Nova säga till Lava idag. Jag kvävde ett skratt och frågade sen henne om hon visste vad det betydde?
Jodå, har hade ganka bra koll.
När jag lutade mig fram och skulle lägga nästan I vattnet så stoppade hon mig och skrattade.
"Haha mamma fattar ingenting"
Det va en sån glädje att få höra Nova förklara vad det uttrycket betydde med jättefina uttal och bra ordförråd.
En lite stjärna till henne ⭐️

Efter maten så spelade vi lite yatzy.... det va skitkul....för jag vann haha.
Denna gången utan fusk, ja lovar.

Barnen hade superkul och vi fick träna på matte, svenska och att samtala under spelets gång.
Helt otroligt hur lite som krävs för att man ska kunna hjälpa sina barn, ge dom de bäste förutsättningarna.
Lava tycker väl att det är roligt i skola medan Nova inte har förstår grejen med skola alls.
Nova tror att man ska leka hela dagarna, tålamod är verkligen inte hennes grej.
Men jag letar med ljus och lykta efter en aktivitet som hon kan tycka är roligt.
Nåt förslag så får ni gärna hojta till.

Nu är det dags stt äta.

Det va skitgott.
Jag provade pappa kryddor så jag fick.
Dom va "out of this world". Ska ha den på salladen imorgon.

Men nu är det dags att lägga sig.
Har hunnit vad jag skulle inte så det känns skönt.

Så med några visdomsord säger jag God natt.

Kylan letar sig in mellan trådarna....kramar hårt om mina frusna fingrar.
Det är en ovanligt vacker morgon trots köldens hårda tag.
Min andedräkt blir till små kristaller i luften.

Idag är en ny dag.
Kanske en jobbig dag.
Troligtvis en tuff dag.
Men sen kommer morgondagen....och vem vet vad den för med sig.

En ny vecka nalkas.
Kylan biter i kinderna när jag går utanför dörren. Men det gör ingenting för idag har jag två små händer som håller i mina medan vi promenerar mot skolan.
Det va så mysigt att ha hem tjejerna igår, vi började genast med att pynta granen och sätta upp tomtar överallt.
Julstämningen lade sig som ett varmt täcke över hemmet.
Barnen sjöng med i julsångerna och plockade upp poslinstomtarna ur lådan som om dom hade hittat en skattkista.

Innan barnen kom fick jag gjort en hel del. Jag blev till exempel färdig med min ena PowerPoint presentation...check!!
Sen började jag läsa i den andra boken som jag ska ha muntlig redovisning på.
Jag tvättade alla kuddfodralen i soffan och renbäddade alla sängar....check!!

Inte nog med det så hann jag även med en sväng hem till pappa.
Han hade varit och köpt julklappar till oss barn så jag fick min.
Ett jättefint kryddpaket.

Så stort tack till dig pappa ❤️🌸

Nu sitter jag på tåget till Malmö igen.
Även denna veckan är intensiv.
Får se vad jag hinner med på min "att göra lista".
Önskningarna är många men timmarna är få.

Jag kanske är lite frånvarande just nu men det är som det är.
Skolan och tiden som jag lägger på studierna efter skolan är väldigt överväldigande just nu.
Vissa har förståelse för detta och andra inte...men jag lovar er att jag gör så gott jag kan.
Snart kommer allt förhoppningsvis att lugna ner sig och då finns det mer tid till kaffeträffar och mysiga stunder.

Nu är jag snart framme så önskar er en riktigt skön måndag.

Doften av sjukhus slår emot mig när dörrarna öppnas.
En väg av illamående kommer över mig.
Jag tvekar en sekund och sen går jag in.
Damen i luckan ser mitt papper och vinkar in mig.
"Följ den blå linjen så hittar du rätt"

Blicken fastnar på den där linjen....känns som jag går på lina...1000 meter upp i luften.
Benen känns tunga, vill liksom inte framåt.
Blicken är fortfarande fäst vid linjen och jag balanserar fram.
Jag hamnar utanför en dörr.
RÖNTGEN
Jag tar ett djupt andetag och går in.
Lämnar in pappret och går och sätter mig.

Känslan av obehag finns med mig hela tiden.
Jag både vill och vill inte göra detta.
Tankarna snurrar i huvudet samtidigt känner jag mig helt tom.

Sköterskan ger mig kontrastvätskan som jag ska dricka.
15 ml i kvarten.
Två timmar ca ska det ta.
Det tar emot när jag försöker svälja....inte för att det är äckligt...för att det är just vad det är.
Två timmar är en lång tid att sitta om man bara väntar.
Men till slut kommer jag in.
Hjärtat slår hårt i bröstet, jag har hört så mycket om detta...hur det ska kännas...vad som kan hända.
När kontrasten går ut i blodet känner jag värmen spridas i kroppen...först inte så farligt men sen blir det väääldigt varmt.
Det hela går ganska snabbt och jag kan snart åka hem.

Nu är detta över och nu börjar nästa moment...att vänta!!!

Så jag väntar, tålmodigt!!
Tills dess blir det en massa annat som står på agendan.
Just nu är jag på väg till sjukhuset och ska få min spruta.
Sen ska jag hem till mina älsklingar och bara krama och pussa på dem.

Tankarna snurrar fortfarande men jag bestämmer mig för att sålla bort en del.
Bara dom bra vill jag ha kvar.
Så just nu finns bara mina barn i huvudet...dom är mitt ljus i mörkret.

Så lys mina små änglar...lys för mamma!!

Jag går upp och ska lägga mig.
Går fram till fönstret dom så många gånger förr.
Men jag ser inga stjärnor.
Jag ser den ljusa natthimlen.

Tankarna går till morgondagen.
Känslan är inte bra men ack så nödvändig.
Den där välbekanta klumpen i magen gör sig påmind.
Fiende eller vän??
Pratar den om framtiden eller är den en falsk siare.
Oavsett vad den är så är känslan i mig verklig.

Jag vill verkligen inte göra detta nu men någonstans inom mig börjar ett spel.
Spelet om tärningarna, rullandes....vinst eller förlust.
Jag förbereder mig på en förlust samtidigt som jag av hela kropp och själ hoppas på en vinst.
Har jag turen med mig denna gången mån tro.
Spelet handlar inte om pengar.
Det handlar inte om ära eller makt.
Det handlar om den gåva vi fick när våra lungor fylldes för första gången.
Det handlar om det mirakel som fick våra hjärtan att slå det första slaget för att sedan fortsätta slå varenda dag i resten av våra liv.

Vad gör jag om det blir en förlust?
Vad ska jag säga?

Kommer glaset att falla mot marken ännu en gång.
Sprickorna är fortfarande kvar efter förra gången.
Om det faller igen så vet jag ej om ens jag kan laga det.
Jag kanske kan laga det men vissa bitar kommer föralltid gå förlorade.
Det kommer inte kunna fylla sin funktion längre.

Handen sluts och kramar åt.
I en enda smidig rörelse öppnas handen och tärnorna dansar på livets bord.
Dansen stillar sig och tärnorna lägger sig tillrätta.
Jag lutar mig fram för att se min dom.
Allt jag ser är två blanka tärningar.

Jag småler och konstaterar att tärningarna har helt rätt.

Livet är inget spel, det är en upplevelse.
Det är en välsignelse på så många olika sätt.

Ta vara på det, det gör jag!!!

Det har varit på gång ett tag nu och idag fick jag tummarna ur och bokade en klipptid till flickorna.
Dom blev väldigt nöjda över resultatet.

Det va så skönt att kunna promenera hem ifrån tåget och direkt till skolan och hämta tjejerna.
Två varma kramar mötte mig och jag smälte.
Jag har saknat dom så så mycket.
Jag fick höra om allt som hade hänt i helgen och lite till.

Just nu är vi på fotbollsträning.
Lava och Nova börjar bli duktiga nu...kul.

Imorgon är det dags för röntgen i Ängelholm.
Jag är riktigt nervös faktiskt.
Vet ju ej hur min kropp kommer reagera på kontrastvätskan som ska sprutan in i blodet.
Vissa känner inget alls medan andra upplever det jätteobehagligt.

Vi får väl se har det blir men jag håller tummarna att allt går bra.
Det ska bli skönt ändå att få gjort röntgen.
Just idag har jag känns av ryggsmärtorna extra mycket.
Har även börjat känna en viss smärta/ömhet vid mina revben.
Det är jobbigt att inte veta var smärtan kommer ifrån och varför jag får den.
Just nu känns allt väldigt ologiskt.

Men för att få svar så måste man ställa rätt frågor.
Hoppas på att få dessa svar snart.

Plugga plugga plugga

Just nu andas jag studier.
Jag drömmer om medeltiden.
Jag resonerar om kapitalism för mig själv.

Jag vet att det skulle vara så här stundvis, men jag va nog inte beredd.
Det blir ganska mycket ibland...men samtidigt måste man kämpa sig igenom det.
Det är inte meningen att allt ska vara lätt.
Man måste bara fråga sig själv vilka typer av svårigheter man vill utsätta sig för.

Detta är absolut inte svårt egentligen, om jag tittar tillbaka på vad som varit.
Då är detta lätt....eller är det?

I slutändan måste man bara ta sig i kragen och bestämma sig för vad man vill och hur man vill uppnå det.
Det är okej att vela ibland men man måste ändå ha slutmålet i sikte på vägen.

Så med dom orden avlutar jag inlägget och öppnar mina historieböcker.

Ha en fin lördag ☀️

Jag vet att jag behöver lägga all min tid på studierna. Men samtidigt är det väldigt jobbigt att veta att mina flickor är ca 300 meter ifrån mig och egentligen hade dom kunnat vara här och leka på rummet istället för att ha dessa långa dagar på skolan/fritids.
Jag vet inte hur jag ska göra.
Jag har jättesvårt för att kunna koncentrera mig när det är folk här, bara katterna låter lite så kommer jag av mig.
Men sen måste jag ju vänja mig vid att plugga när det är lite ljud runt omkring mig.
Vi får se vad framtiden utvisar.

Jag va inne och lämnade blodprov till min kommande röntgen, det va lite jobbigt.
Många minnen kommer tillbaka.
Det va ett tag sen jag satt där med nummerlappen i min hand.

Men nu är det gjort och dagarna tickar ner till min röntgen.
Jag ljuger om jag säger att jag inte är nervös.
Som tur är så har jag tentan att fokusera på.

Nu är det dags att fortsätta plugga.

Ha en fortsatt trevlig fredag 🌸

Det är riktigt illa om man funderar på att ta av sig vantarna när man ska läsa Metro.
Nu tänker nu "vaddå vad menar hon?"
Ja alltså anledningen till att jag tänkte på att ta av vantarna är för att jag inte kan använda min mobil när jag har dom på....och då drar jag parallellen direkt till Metro oxå....känns som att jag ska använda mobilen mindre och läsa tidningen lite mer kanske hehe.

Lite lustigt är det eftersom jag alltid annars har föredragit att läsa en bok IRL istället för att ladda ner en pdf fil, varför gäller inte det mobilen oxå tänker jag.
Det är ett osynligt beroende såklart.
Den är där, den är tillgänglig.
Även om jag inte anser att jag använder min mobil särskilt mycket så motbevisar jag mig själv hela tiden...nä tänk om tänk rätt.

Ett citat som gick rakt in i hjärtat.
Detta är något som både jag själv och många andra glömmer bort ibland.

Jag försöker att inte bagatellisera andras problem även om det ibland är svårt.
För sanningen är den att jag faktiskt inte alls vet hur den här personen mår, hur dennes problem känns för just han/hon.
Jag tycker kanske att mina problem är betydligt värre än den deras....men hur kan jag veta det egentligen.
Det kan jag inte.
Var försiktig med era peppande ord, dom kan lätt få motsatt effekt och faktiskt få han/hon att må sämre.
Ibland vill man inte ha råd och tips.
Ibland vill man bara ha en axel att gråta ut mot.
Ibland vill man bara bli hörd, inte lagad.
För du kan inte laga mig...det är bara jag som kan det.
Ibland behöver man gråta istället för att skratta.

Just nu är jag på väg till skolan.
Vinterkylan slog till rejält inatt och det biter i kinderna.
Trots kylan så värmer solen mitt ansikte en stund.
Jag njuter av stunden innan jag fortsätter min färd.

Så välkommen vinter och adjö höst.

Kylan som möter mig när jag öppnar dörren är ilsken.
Den får hela min kropp att vibrera i hopp om att det ska fördröja min kalla nerisning.
Jag förhandlar för ett ögonblick med mig själv....kanske ska jag gå in igen och bara bädda ner mig under mitt fortfarande varma täcke.
Mitt resonemang håller inte så jag fortsätter ut i kylan.

Tankarna far runder i huvudet och jag konstaterar att jag är alldeles oförberedd.
Jag har tappat det viktigaste av allt just nu...min motivation.

Det är den som gör att man klarar en 4 årig utbildning.
Man måste vilja, vara på hugget, planera.
I nuläget har jag inte gjort nåt av de ovanstående.
Varför vet jag inte.
Idag blir det en rejäl rannsakning för mig.
Jag vill inte känna så här...den här konstanta oron som vägrar överge mig.

Det är inte bara studierna som har hamnat i skuggan, allt följer med den vägen.
Jag har inte kunnat träna eftersom jag väntar på min röntgen av ryggen, detta påverkar mig mer än vad jag trodde.
Det bryter mina rutiner och det för att allt annat oxå hamnar på paus.

Jag hoppas innerligt att saker och ting kommer ändras snart , men jag är oxå
Medveten om att det bara är jag som kan få dem att ändras.

Så ta en djupt andetag, andas in det kalla morgonluften....sen kör vi.

Dagarna går.
Stjärnorna lyser stark på natthimlen varje kväll när ögonen sluts.

Dagarna går.

Dunk dunk, dunk dunk...tåget svävar fram på rälsarna varje dag.

Dagarna går.

Bilen jobbar på och besöker välbekanta ställen när tiden godkänner det.
Dagarna går och spöket blir mer och mer genomskinlig för var dag som går.
Spöket är där men syns liksom inte.
Spöket gör det som förväntas men känslan av försumbarhet ligger och gnager där djupt inne.

Dagarna går.

Det påklistrade leendet har varit där så länge att det nästan känns äkta nu.
Ögonen visar glädje men tittar du noga så ser du dimman som legat där så länge nu.

Dagarna går.

Kedjorna rasslar inte, det finns ingen ork.
Den genomskinliga varelsen syns knappt längre.
För det krävs energi för att synas, för att orka.
Även om man vill orka, man vill synas...så går det inte alltid.
Det är en konstant balansgång, ibland tappar man fotfästet och trillar ner.
Då måste man börja om på nytt.
Då måste man ta ett steg i taget igen.
Balansgången är lång, ibland känns den oändlig.
Har man då kommit en bra bit på vägen och råkar tappa fotfästet....då är det ibland svårt att börja om på nytt.

Dagarna går.

Tystnaden är oftast den som säger mest.
Tystnaden är en vän, den låter dig höras.
Så låt mig bara få vara tyst...så kommer allt att ordna sig till slut.

Dagarna går....sen kommer natten.