Känslor
När man får en sjukdom som cancer så hamnar du i en oändlig känslostorm.
Du kan försöka förklara.
Du kan försöka visa.
Men du kan aldrig förmedla känslan som för alltid finns i ditt hjärta.
Det vet bara den som gått igenom samma sak som du.
Alla mina känslor har blivit förstärkta på nåt sätt.
När jag blir arg så blir jag rasande.
När jag blir glad så känner jag mig hög på livet.
När jag blir ledsen så hamnar jag i ett mörker.
Det finns inget mellanläge...inte för mig.
Det är väldigt jobbigt ibland.
Men vissa dagar, dom få dagarna....känns det som att jag är tom.
Då är det skönt, skönt att inte behöva känna.
Men även om det är jobbigt så flyter ändå dagarna på.
Solen stiger för att sedan sjunka igen.
Golvet känns kallt när jag stiger upp och sängen känns kall när jag lägger mig.
Medicinen intas vid frukosten endast för att göra sig påmind en stund senare, hjärtat slår så hårt!!
Funderingar om livet kommer och går.
Vad är rättvist och vad är min sjukdom?
Jag tittar ut genom fönstret och ser löven sakta singla ner mot marken.
Alla dessa vackra färger.
Den kalla luften slår emot mig och jag njuter av dofterna som kittlande utmanar mina sinnen.
Solen syns inte till lika ofta men när den väl kämpar sig igenom molnen så fylls hela mitt väsen med essentiell kraft.
Det är lättare att känna hopp då.
Men lika säkert som att mörkret kommer om natten....lika säkert försvinner solen in bakom molnen.
Då blir det svårt igen.
Jag försöker verkligen fokusera på allt det vackra som finns i mitt liv, men vissa dagar.
Men idag ska bli en bra dag.
Jag ska skratta och må oförskämt bra.
Det har jag bestämt, idag är det jag som bestämmer.
Solen är oxå stark idag, dess värmande strålat smeker mitt ansikte.
Kämpar du så kämpar jag...det lovar jag.
Trött trött trött
Känns som att herr Blund har envisats med att vara i min närhet hela dagen idag.
Ögonlocken känns tunga när jag försöker formulera orden.
Vissa dagar tar tröttheten överhand.
Idag är en sån dag.
Men syns det då??
Nej!! Det tillåter jag ej.
Så idag har jag istället varit med barnen på skejtparken.
Jag har haft besök av Kewin och Linn.
Varit och handlat med Nova.
Renbäddat sängen.
Bakat lite bröd (som blev helt misslyckat).
Varit på halloweendisco med barnen.
Så syns det att man är trött...nej!!
Men i mitt huvud känns det som en evig dimma.
Varför ska det vara så svårt att lyssna på kroppen. Att bara ta det lugnt.
Varför känns det som ett misslyckande om man intr varit utanför dörren under dagen?
Varför ska man envisas med att ställa så orimligt höga krav på sig själv?
Klockan är snart 22.00.
Jag ska strax sluta ögonen och försvinna In i drömmarnas värld.
Ber en liten snabb bön om att John Blund håller sig undan imorgon.
Strax ska jag få sova, men först ska vi ta det tråkiga.
Mina tumnaglar är på väg att ge upp nu.
Det är mer än smärtsamt.
Det värker konstant.
Så nu tar jag tjuren vid hornen och drar bort den skakade delen av nageln.
Sen ska jag försöka sova bort smärtan.
Hoppas att det är bättre imorgon.
Då ska jag göra ett nytt försök med brödet.
Lite bilder:
Flickorna va halloween fina.
Lava ville vara en Gepard och Nova körde häxtemat.
Det blev en hel del barn på discot.
Lava blev trött och gick hem tyvärr, därför är hon inte med på bilden.
Det blev en god vegetarisk spagetti bolognese utav sojafärs och bönpasta.
Rätten gick hem hos båda barnen.
Så här mysigt har det blivit i uterummet.
Synd att det är så kallt...annars hade jag absolut spenderat mer tid där ute.
Nu orkar jag inte hålla ögonen öppna mer.
God natt på er!!
Viktigt!!
Blicka inte bakåt på den väg du redan gått
Rikta blicken framåt där du inte gått
Framtiden är mycket mer spännande
Rikta blicken framåt där du inte gått
Framtiden är mycket mer spännande
Livet är inte ett problem som ska lösas Uran en verklighet som ska upplevas.
Du kan inte alltid kontrollera vad som händer omkring dig
men du kan ha kontroll på vad som händer inom dig.
men du kan ha kontroll på vad som händer inom dig.
Dagens visdomsord.
Skynda dig!!!
Fortare!!
Kom igen nu!!
Vad är det egentligen vi skyndar till?
Vi har så bråttom att leva vårt liv att vi inte hinner uppleva det.
Tid är en dyrbar gåva som givits till oss, det är upp till oss hur vi förvaltar den.
Varje dag är en dag som vi aldrig får tillbaka.
Stress är bra i vissa sammanhang...men i min värld....just nu....så är det bara negativt.
Jag vill få ut så mycket som möjligt av varje dag.
Jag vill träffa alla som jag älskar.
Jag vill skratta högt och länge.
Jag vill njuta av en god måltid...inte bara äta..utan njuta.
Jag vill framför allt vara här och nu.
Ibland så kommer skuldkänslorna, ni vet...när man inte har träffat nån på länge.
Men det är okej!
Det är bara så det är....man kan inte vara överallt samtidigt.
Skuldkänslor är en farlig sak.
Dom kan dra ner dig långt långt ner...i det mörka.
Jag vet, jag har varit där.
Det är så lätt att känna skuld för allt man inte hinner, allt man inte orkar.
Då är det så otroligt viktigt att man säger till sig själv att det är okej!
Det är okej att vara trött och inte orka.
Det är okej att vilja vara hemma istället för att träffa han/hon som du inte sett på länge.
Det är okej att stänga av mobilen ibland, bara för att vara med dig själv.
Låt inte skuldkänslorna få härja fritt.
Dom är som ogräs, tar du inte bort dom dirent så bara växer dom och växer.
Till slut så kan du inte kontrollera dom.
Bestäm själv vilka tankar som ska finnas hos dig.
Välj bort dom där negativa tankarna, känslorna.
Du har faktiskt makten att göra det.
Välj blommorna istället för ogräset.
När du sen har gjort det...njut då.
Njut av dofterna.
Njut av känslorna som strömmar genom dig.
Njut helt enkelt av allt det vackra I livet.
Det kommer jag göra.....
Va rädd om dig!
Sitter just nu och dricker mitt ekologiska te med min ekologiska honung.
Till det så mumsar jag på en macka gjord på chiafrön m.m.
Ett glas med färskpressad apelsinjuice slinker oxå ner.
Jag känner mig fantastisk...både kroppsligt och själsligt.
Vilken fantastisk känsla när man tar hand om sin kropp.
Därför frågar jag mig ibland varför den känslan inte är en självklarhet för alla.
Varför vill man inte ta hand om den enda kroppen man har.
Varför vill ser vissa det som en uppoffring istället för en självklarhet.
Hade du kunnat tänka dig att använda narkotika?
Nej!!
Det svaret hade jag med största sannolikhet fått från alla jag frågat.
Men många förstår inte att det vi stoppar i oss varje dag är minst lika skadligt.
WHO har nu gått ut med att kött är cancerframkallande.
Det har vi vetat väldigt länge, sedan början på 1900 talet faktiskt.
Det krävdes 100 år för att det skulle nå fram till vissa.
Läsk, framför allt Coca Cola är en kemisk substans som vi glädjeligen häller i oss OCH VÅRA BARN.
Då frågar jag mig själv: hur kan man blunda för det mest uppenbara.
Varför skulle man vilja ge sitt barn något som kan rengöra en toalett med??
Många tycker att det är överdrivet att tänka så.
"Men nån gång då och då gör varken från eller till!"
Tänker vi likadant med en cigarett...eller med en öl/cider/vin??
Om det nu varken gör från eller till så kan vi ju ge barnen en cigg till ölen när vi har fredagsmyset.
Det skulle ni ALDRIG göra...varför?
Vad är skillnaden EGENTLIGEN?
Den enda jag kan komma på är åldersgränsen.
Blir vi immuna mot alla skador som tobak och alkohol tillför bara för att vi har fyllet 18 år?
Nej knappast!!
Varför vill man då fortsätta att skada sin kropp?
Det kommer för alltid att vara ett stort frågetecken för mig.
Det tog ca 28 år för att jag skulle komma till insikt om detta.
Hur lång tid ska det ta för er?
För jag vet, att vi kanske inte har all den tiden som vi tror.
Helt plötsligt så knackar nån dig på axeln och säger "din tid är slut".
Så fråga er själva, vill ni gå igenom ert liv och alltid behöva titta er över axeln??
Det vill inte jag iallafall.
Ni älskar era barn över allt annat!!
Ni vill ge dom de allra bästa förutsättningarna.
Ni vill att dom ska få leva ett långt och friskt liv.
Gör det då!!!
Ge dom det allra bästa!!
Läs och lär er om kost och hälsa.
Sen har ni verktygen för att ge era barn, vår framtid....det bästa av det bästa.
Jag tittade på cancergalan igår.
Det kom många tårar.
Många känslor som bubblade under ytan kunde äntligen komma fram.
Jag kände igen mig i så så många, i deras ord.
Dom var och är så starka!!
Fortsätter att kämpa trots att man vet att kampen troligtvis är förlorad.
Det var en kvinna som hade samma typ av cancer som jag har.
Hon hade fått tillbaka cancern i ryggen nåt år efter behandlingen.
Samma sak sa hon som jag träffade när jag fick min sista cellgiftsbehandling.
Hur ser MINA odds ut?
Vad slumrar i MIN kropp?
Det vet jag inte, kan jag aldrig veta.
MEN jag vet att jag inte tänker låta cancer definiera mig som människa....för jag är så mycket mer än så.
Jag är mamma!
Syster, dotter, moster, faster och vän!!
Alla dom titlarna väger tyngre än all cancer i världen någonsin kommer göra.
Cancern öppnade mina ögon!
Tvingade mig att se det dom va viktigt i livet.
Tillät mig att känna min egen dödlighet.
Berusade mig med smärta och sorg.
Skänkte mig mod och beslutsamhet.
Allt detta i det lilla ordet!
Jag hoppas och ber av hela mitt hjärta att ingen behöver gå igenom detta.
Jag är så mycket starkare nu.
Men jag vet att ni kan bli minst lika starka utan att behöva genomlida denna skiten.
Så snälla ni, va rädd om den kroppen som ni har!!
Ge den all er kärlek och vördnad.
Med tanke på vad den ger er....så förtjänar den bara det bästa.
Äntligen klar!!
Britsen lyfts upp.
Jag ställs in på rätt koordinationer....vågrätt och lodrätt och alla rätt som kan finnas.
Kalla händer flyttar min kropp.
Måste vara precis rätt.
Dom röda linjerna ritas på min kropp.
Kalla händer fyller i mina svarta streck, jag vill säga till dom " det är sista gången så ni behöver inte fylla i dom mer " men jag låter bli.
Sköterskorna tittar på datorn och sedan på mig.
Dom nickar bestämt åt varandra...dom är nöjda.
Fotsteg som försvinner.
Dörren stängs som så många gånger.
Tystnad.
Det välbekanta ljudet av maskinen som startar.
1 strålning....2 strålningar.
Maskinen surrar när den förflyttar sig över min kropp.
Tystnad.
3:je strålningen.
Dörren öppnas och jag hör en röst som säger " då va det klart ".
Jag klär på mig och möter sköterskan.
Hon ger mig ett papper och pratar med mig....men jag hör henne inte.
Allt jag hör är mitt eget hjärta...dunk dunk.
Jag känner mig levande...så levande.
Nu är jag färdig med detta oxå.
Jag fixade detta oxå.
Nu kan jag titta tillbaka och känna segervittring.
För nu din djävul....nu är det jag som bestämmer takten.
Nu är det jag som vinner ronderna.
Nu är det jag som hånar dig.
Nu är det jag som flinar....och DU som sakta men säkert drar dig tillbaka.
Nu andas jag ut.
På väg
Efter en stressig morgon så hann vi med bussen ändå.
Nu är vi snart i Landskrona.
Barnen ställer 1000 frågor men det är okej! Det är roligt.
Känns på nåt sätt rätt att dom är med mig nu när det är sista gången.
Igår va jag och hälsade på Kewin och Linn.
Mamma va oxå där så jag fick lite tid med henne oxå.
Idag ska jag se om jag kan hälsa på Sara lite. Hon ska få sin beställning från jultidningarna.
Önskar er alla en solig och varm dag fylld med kärlek och skratt.
Älskade barn
Nu har jag mina fina små tjejer hos mig igen.
Det känns som att en pusselbit hittar sin plats.
Deras leende gör mig varm.
Deras skratt är som en frisk fläkt en varm sommardag.
Deras glimrande ögon är som stjärnor i det stora svarta.
Dom ger mening till mitt liv.
Det känns jobbigt när jag vet att jag snart måste börja jobba igen.
Då finns inte lika mycket tid till mina änglar.
Då börjar ekorrhjulet snurra med outhärdig energi.
Jag försöker intala mig att det är så livet är.
Intalar mig att det är så här det måste vara.
Jag hoppas att det är rätt.
Hoppas att jag inte vaknar en dag om 30 år med en ångest som ej går att förneka.
Att jag har jobbat bort mina barns uppväxt.
Det är därför jag värnar om våra minnen.
Därför jag så frenetiskt försöker skapa nya minnen.
För det är dom som kommer finnas där när du vaknar upp om 30 år.
Det är minnena som gör att ångesten bara är en sval bris en höstdag....istället för en rasande storm i ditt inre.
Jag vill leva....inte bara gå genom livet som en zombie.
Jag vill uppleva allt.
Känna alla känslor jag kan.
Gråta och skratta på samma gång.
Ge mina barn all den kärleken som bara jag kan ge.
Njuta av alla stunderna som uppkommer.
Ja jag vill leva.
Vill du det??
Känner mig lite som Sinead O Connor nu.
Hälsade på hos Kewin och Linn idag.
Fick lite tid med Zakarias.
Söta unge ❤️
Imorgon gör vi ett nytt försök med sista strålningen.
Sen är det klart!!
Ny energi
Juicen ger energi som är väl behövligt??
Jag har kommit ifrån det nu ett tag, tråkigt men så är det.
Nu så känner jag entusiasmen igen...tyvärr så råkade jag tappa en del av juicemaskinen så den gick sönder.
Mina naglar har lossnat en efter en.
Nu är snart alla borta...det känns riktigt tråkigt.
Min ring som jag köpte för ett tag sen har jag fått lägga bort oxå.
Tydligen så va ringen inte av bara silver.
Jag fick hem en kallelse för nån dag sen om ytterligare ett möte med min läkare.
Tyckte detta va lite konstigt eftersom jag träffade honom för bara lite tag sen.
Kan inte låta bli att bli lite orolig, är det nåt nytt som dykt upp.
Han sa inget om ett möte när jag va där sist.
Men det är väl bara att avvakta och se vad haN säger när vi väl ses.
På måndag ska jag försöka ta mig till Lund för sista strålningen.
Det kommer vara skönt när det är avslutat.
Ytterligare en sak som jag kan räkna som avslutad.
Men nu börjar resten....resten av mitt liv.
Mitt liv som nu är lite annorlunda.
Mitt liv som är lite mer färgstarkt.
Mitt liv som är lite mer värdefullt.
Jag ser fram emot detta.
Nu ska jag fortsätta se på "så mycket bättre".
Ha en fortsatt trevlig lördag.
Dålig
Ingen strålning idag.
Får satsa på måndag istället.
Ont ont ont!!
Otur....
Magen och kroppen strejkar.
Orken tryter.
Som om det inte är tillräckligt så har jag börjat tappa mina naglar nu.
Dom har känts lösa nu ett tag men läkaren sa att det bara var nervskador efter cellgifterna.
Han hade fel!
Många tänker nog nu "men det är väl ingenting jämfört med cellgifter och allt det där".
Jo!
JO!!!!
Det är faktiskt som att bägaren står och tippar på bordskanten.
Jag orkar inte mer nu.
Inga fler "påminnelser" om all den skiten som jag redan gått igenom.
Inga fler knackningar på min axel som tvingar mig att titta bakåt.
Det är ömt och det gör ont.
Den friska nageln är på väg ut redan...skönt!!
Två naglar borta...åtta kvar.
Jag var och hämtade Lavas jultidningsbeställningar idag.
Dom är sorterade och klara nu.
Egentlugenligen orkade jag inte men det va lika bra att ha det gjort.
Nu ska dom bara ut till respektive.
Hon fick sin el-scooter oxå....känns väl sådär.
GilLar inte det faktum att min 6 åring ska köra nåt eldrivet överhuvudtaget....men men jag får väl ge henne det förtroendet.
Får övervaka tills jag känner mig trygg.
Visst är det så mycket lättare att lösa alla andras problem.
Då behöver man ju inte tänka på sina egna.
Fick hem min beställning idag.
Är supernöjd med alla tre.
Känns som det är tre mantran som jag har på min handled.
Jag kom på mig själv med att gnugga dom mellan fingrarna.
Det kändes bra....kändes som att gnuggade något i mig...gnugga bort det onda liksom.
HOPE
NEVER NEVER GIVE UP
TOGETHER WE CAN MAKE A DIFFERENCE
Jag läser dom ett par gånger och sedan blundar jag.
Imorgon är det en ny dag, nya krafter.
Räknar ner
Bara 3 dagar kvar.
Känner en lättnad som börjar växa i mig.
Ja, jag vet att det kommer bli värre nu under två veckors tid...men ändå...nu kan jag iallafall få vila ut.
Måste se solen där bakom dom mörka molnen.
Det har börjat klia nu.
Sköterskan ska nu titta på mig med blicken som säger " det va ju det jag sa ".
Klådan ska vara värst nu mot slutet säga det.
Jag övervägde med mig själv med jag skulle hämta ut kortisonsalvan igår.
Kom fram till att jag vill försöka uthärda ett tag till....det måste ju gå.
Vissa dagar är bättre än andra helt klart.
Idag känner jag mig stark.
Starkare än djävulen som fortsätter flina sitt fula flin.
Idag känns det som jag kan gå 1000 ronder mot mästaren.
Bara 3 dagar kvar....kanske därför.
Jag ska gå på en föreläsning idag.
Den handlar om kost och cancer.
Jag är så så ivrig.
Vill veta....allt!!
Kunskap är makt sägs det....det stämmer!!
Jag drömde en hemsk dröm inatt!!
Mina barn fanns inte mer.
Det va bara en dröm...men å så verklig.
Det är smärtsamt att veta att det är så mångas verklighet.
Det är för dom man lever...eller jag iallafall.
Dom är det bästa jag nånsin gjort.
Det bästa jag nånsin kommer att göra.
Det är konstigt egentligen.
Hur ditt synsätt ändras när din självaste existens hotas.
När allt inte är så självklart längre.
När vissa saker är mer självklara än någonsin.
Jag är inte rädd för själva döden, det trodde jag.
Det som skrämmer mig, det som framkallar floder av tårar....det är saknaden.
Att aldrig mer få hålla om mina barn.
Att aldrig mer få säga till dom att jag älskar dom.
Att inte kunna skydda dom mot allt ont i denna värld.
Det skrämmer mig så fruktansvärt.
Vi tar så mycket för givet idag.
Tar så många för givet.
Fokuserar på så ovesentliga saker.
Egetligen är det så enkelt.
Sann lycka är att älska villkorslöst.
Sann lycka är att hjälpa, att ge osjälviskt.
Snälla ni, slösa inte bort er tid på att bråka.
Innan ni vet ordet av det så är ni gamla och står framför den stora fina porten.
Då ska ni inte ha en massa ånger i era hjärtan.
Bara en himla massa kärlek!!!
Dags för en ny rond.
Minnen...
Håller mig sysselsatt!
Försöker hålla tankarna i styr.
Rensar och ställer ut lite saker i förrådet.
Hittar en del bilder.
Minnen.
Jag saknar dig.
Saknar ditt oskyldiga tankesätt.
Saknar din oskuldsfullhet.
Du va liten och hade inga bekymmer i denna värld.
Inte visste du att fienden lurade bakom hörnan....väntade...smidde sina planer.
Det gör ont ända in i själen när jag tänker på alla dessa barn som just nu genomlider det jag har gjort.
Varför???
När jag hittade bilderna så fick jag bara en känsla.
Jag måste köpa fotoalbum.
Jag ska framkalla en massa bilder och återskapa mitt förflutna.
Jag vill gå igenom mitt liv....från början.
Det är något speciellt med att bläddra i ett fotoalbum.
Det ger mig ro och lugn.
Så det får bli ett projekt...det kommer bli kul.
Nu ska jag lyssna på lite julmusik (ja du läste rätt).
Dricka mitt te och försöka så småningom slumra in i drömmarnas värld.
God natt.
Va stark ⭐️ Vi klarar av allt.
❤️ Glöm ej, du är aldrig ensam i kampen ❤️
Sluta se bakåt...
Man kan aldrig gå framåt i livet om man ständigt tittar tillbaka.
Jag måste sluta se mig över axeln och stirra det förflutna i ögonen.
Vissa dagar är det enkelt, dom dagarna då allt flyter på.
Dom dagarna då alla ler och är glada.
Dom dagarna som fylls med skratt och kärlek.
Men dom andra dagarna då.
Vad ska jag göra med dom?
Dom dagarna då ett samtal kan skapa fullkomlig kaos och ångest i mitt liv.
Dom dagarna då smärtan gör sig påminnd konstant och med en ilsken beslutsamhet.
Dom dagarna när jag ser cancer överallt var jag än går.
Vad ska jag göra med dom dagarna?
Ska jag bara öppna armarna och säga välkommen.
Ska jag skaka hand med djävulen trots att jag vet att han är min bittra fiende som inte vill nåt annat än att jag yttrar orden "jag ger upp".
Att acceptera en dålig situation är inte samma som att ge upp.
Även om det ibland känns som att man gör det.
Varje morgon när jag slår upp ögonen börjar en ny rond.
Dagen handlar mest om att dansa runt i ringen och undvika en kombination av slag.
Den handlar om att vara stark så jag klarar av en ny rond.
Men snart, snart!!
Snart har jag tröttat ut min motståndare till den grad att jag kanske kan vara den som delar ut rn kombination.
Jag är fortfarande stark, starkare.
Jag dansar gärna vidare i ringen så länge jag vet att jag går vinnande ut ur den.
Jag slår tillbaka men inte utan en oro.
Oro över att min motståndare ska ha nåt hemligt vapen.
Jag vet ju inte.
Jag kommer aldrig kunna veta.
Det är det som gör mig så trött!!
Det känns som att jag ska uthärda den här matchen varje dag alla dagar som är kvar.
Kommer jag orka det??
Det vet jag inte.
MEN det jag vet är att just nu är jag stark, jag har ilskan.
Jag har beslutsamheten.
Jag ser djävulen i ögonen och jag spottar.
Spottar på allt dom han står för.
Blundar och hör signalen....dags för en ny rond!!
Läkarbesök
Då va det dags för en ny omgång med strålning.
Lite ångest över det hela imorse men det va bara att svälja och köra på.
Det gjorde ont som vanligt och tröttheten kom som vanligt.
När jag sen va klar så åkte jag tillbaka till hbg och vandrade vidare till mitt möte med läkaren.
Mötet va väl inte som jag trodde.
Tydligen så väger försäkringskassans ord tyngre än min hälsa och mitt välmående.
Ja sa till Martin att jag inte kände mig redo att börja jobba nu snart, allt är fortfarande så så rörigt i mitt huvud.
Men hans svar va att försäkringskassan behöver en realistisk rehabiliteringsplan och därför kunde han inte sjukskriva mig till årets slut.
Det kändes ju inte så bra.
Men jag får väl helt enkelt prata med Annika och se vad hon säger.
Jag vet iallafall att jag inte är redo att börja jobba igen.
Man måste lyssna på din kropp och min säger STOPP.
Nåt positivt är att mina ögonfransar har börjat växa ut.
Känns som ett steg i rätt riktning.
Nu ska jag mysa ner mig i Rominas och Rickards soffan.
Ha en fortsatt mysig måndag.
Bilder
Efter regn kommer solsken
Fick reda på igår att jag har fler strålningstillfällen än vad jag räknat med.
Detta gjorde mig självklart besviken och uppgiven.
Eftersom det numera gör väldigt ont efter ett strålningstillfälle så har jag tröstat mig med att det inte va så många gånget kvar.
Nu blev det inte så.
Jag känner mig så väldigt osocial för tillfället.
Tröttheten klänger sig fast som en blodtörstig igel.
Nova följde med mig idag till Lund, det va så mysigt....MEN
När jag va klar och vi skulle hem så höll jag på att somna flera gånger på tåget.
Nova va dock väldigt duktig på att ställa 1000 frågor som skulle besvaras....så hon höll mig vaken hehe.
Men det är en besvikelse....när man vill ha en mysig stund med sin dotter och allt man kan tänka på är hur jag INTE ska somna.
Nova tyckte ändå att det va jätteroligt att åka tåg.
Efter regn kommer solsken.
Besvikelsen över min förlängda strålning dämpades en aning när jag hämtade posten igår. Då hade jag redan fått ett brev angående mitt möte med Martin (min läkare).
Jag fick tid redan nu på måndag så det känns otroligt skönt.
Jag har en hel del som jag vill prata med honom om.
Sen fick jag en kallelse till ultraljud på hjärtat.
Tyvärr va den tiden inte förrän i november....jag hade helst sett att jag gjorde det nu redan.
Jag har haft känningar på hjärtat ända sen jag började med mina tabletter.
Men jag är ändå tacksam att allt verkar rulla på nu.
Vi går mot kallare tider nu, det känns verkligen.
Vi går oxå mot mörkare tider...nåt som jag vill fly ifrån av hela mitt hjärta.
Jag har aldrig tyckt om mörkret som kommer med vintern.
Visst det är mysigt med alla ljus, men det är ändå inte tillräckligt.
Jag blir väldigt lätt nerstämd under dessa mörka dagarna...och det är nåt som jag verkligen inte vill uppleva nu.
Frågan är då: vad kan jag göra för att undvika att detta inträffar?
Förslag någon??
Känns som att jag har provat allt redan.
Det enda som hjälper mig är nåt som jag vägrar utsätta mig för numera.
Solning!!!
Det är inte lämpligt att utsätta kroppen för den påfrestningen efter allt som jag redan utsatt den för.
Nu är snart fredagsmyset slut för idag.
Jag ska lägga mig samtidigt som barnen idag.
Dom har nog smittat mig med sin förkylning....resultat är: huvudvärk, nästäppa.
Så jag ska krypa ner under täcket med en ny bok som jag fick låna av bästa Eva ❤️
Det är en av 10 st....så jag ser fram emot den här sträckläsningen.
Natti natti
Tranbärskuren fortsätter
Puss puss från Nova ❤️
Fredagsmys med flickorna
Girighet eller en självklarhet
Sitter på bussen med två papper i mitt knä.
En röst viskar i mitt huvud "giriga du".
Jag slår bort tankarna och gör ett nytt försök att fylla i, att räkna ut.
Hur mycket är min sjukdom värd?
Hur mycket pengar ska jag kunna klämma ur denna upplevelsen.
Vad är prislappen på ordet Cancer?
Vad är rätt och vad är fel?
När du får en cancerdiagnos så finns det en del ersättningar som du har rätt till.
Men när du är i en sådan absurd situation så är det sista du vill tänka på PENGAR.
För mig har det känts som att om jag tar emot pengarna, om jag välkomnar dom....då har jag sålt mig.
Det finns inget med den här sjukdomen som är okej, inga pengar i världen kan ta bort den smärtan som jag har kännt.
Inga försäkringar kan sudda ut mina ärr.
Min ångest!!
Varför ska det då vara så svårt att välkomna några 1:OR och 0:OR på mitt konto.
Det känns som att jag har gjort upp en pakt med djävulen.
Att jag har satt ett pris på min smärta.
Så nu sitter jag med papper som ska ge mig ytterligare en summa.
Behöver jag detta?
Ja det är klart att jag behöver pengarna!
Att vara långtidssjukskriven gör att alla sparande sinar.
Alla pengar som du får från försäkringar äts upp.
Men det tar inte bort känslan av girighet när jag sitter och fyller i pappret.
I slutändan så finns det inget rätt eller fel. Det finns bara DU och DINA tankar.
I nuläget har jag ännu inte träffat på någon som sagt: " cancer, grattis vad ska du göra med pengarna".
För det är precis vad det är: Cancerpengar!!
Smutsiga pengar som jag önskar aldrig hade kommit in på mitt konto.
Jag vill ta kontraktet som djävulen skrivit och riva det i tusen bitar.
Jag vill höja ett varnande finger och säga:
Jag behöver inte dina pengar, mig kan du inte köpa.
Men sanningen är en annan.
Jag ser hur han flinande håller fram pappret och lockar med pennan.
Okej då, du vinner!!
Läkarbesök
Sprutan gjorde ont som vanligt, lite mer än vanligt faktiskt.
Det positiva är att det dröjer tre veckor till nästa gång.
Jag pratade med Annika om mina problem med domningarna.
Hon sa att det troligtvis var det biverkningar från taxoteren, alltså mina tre sista cellgiftsbehandlingar.
Det är tydligen så att man kan få nervskador av den här cytostatikan.
Varför i hela världen sa inte läkaren detta sist jag pratade med honom. Han är ju trots allt en onkologläkare.
Detta gör mig bara ännu mer osäker.
Dessutom fick jag betala denna gången oxå.
Det har redan gått ett år och nu är det dags att tjäna ihop nya poäng inom sjukvården.
Game on!!
Då va det dags
Alla bekanta känslor och dofter slår emot mig. Som att gå in i en vägg.
Nu är det dags för nästa...strålningen!!
Ny vecka, nya möjligheter
Det är ju så man ska se livet trots allt.
Även om det ser mörkt ut så kommer det att bli ljusare.
Även om förra veckan va skit så finns det inget som säger att denna måste vara det.
Helgen har bjudit på kalas och trevligt sällskap.
Jag va trött hela tiden men kunde ändå njuta av helgen.
Det blev supergod middag hos Jenny och David.
Jag provade på chiapudding för första gången...lite speciell konsistens men helt okej 😊
I lördes blev det bak hos Farmor 😊
Det va mysigt ned lite bullbak ( även om jag bara drack kaffe och tittade på).
Vissa människor i mitt liv skänker helt enkelt bara en massa lugn och frid...barnens Farmor och Farfar är sådana personer.
Vissa tycker fortfarande att det är konstigt att jag umgås med Viktors mamma o pappa....men varför inte säger jag då.
Jag mår bra när jag är med dom och hoppas att det är ömsesidigt och det är väl det som är viktigast.
Jag är så otroligt tacksam att Lava och Nova har just dom i sina liv...bättre farmor och farfar finns inte.
Nu sitter jag och väntar på min tur.
När jag är klar så blir det direkt till Klippan för att hämta bilen som förhoppningvis har en fungerade tuta nu.
Ni får ursäkta mitt trötta uppseende!!
Snart är allt detta ett minne blott...jag längtar!
Bilder
Helt okej om man vill ha mjölkfritt alternativ
Ibland är dom inte så duktiga på provtagningen!!
Tranbärsjuice vinner över mediciner!!
Verkligheten
Det gick snabbt idag, jag hann knappt sätta mig ner innan dom kallade in mig.
Så nu sitter jag på bussen tillbaka till Helsingborg.
Det gör ont!!
Inte ont som att jag vill gråta, mer ont som ett konstaterande.
Ett erkännande om att detta verkligen händer.
Rodnaden har spridit sig upp mot axeln nu.
"Du borde börja smörja in med kortison snart"
Sköterskan vet nåt som jag inte vet, det irriterar mig.
Mer mediciner!! Som min kropp ska bearbeta.
Tack men nej tack!!
Om jag ska börja med kortisonsalva så ska det vara riktigt illa.
Nu vet jag inte riktigt vad jag har att vänta mig...men jag tänker inte ge efter för smärtan.
Någonstans i denna sörja av mediciner och behandlingar så måste jag sätta ner foten.
Nu får det vara bra!
Jag vill inte plåga min kropp mer än nödvändigt.
Jag vet att detta kommer vara ett minne blott snart.
Hjärnan är fantastisk när det kommer till förnekelse och förträngning.
Jag har redan glömt hur dåligt jag mådde för två månader sedan.
Men det är väl så det måste vara.
Annars hade vi aldrig överlevt dessa slagfält.
Jag försöker se framåt istället.
Jag tittar, kisar!! Det är nåt som bländar mig bara....måste sätta upp handen för att kunna se längre bort.
Där, där långt borta ser jag det.
Mitt liv som jag så förtvivlat längtar efter.
Men innan jag kommer dit så måste jag gå igenom träsk, öknar och slagfält.
Men trösten finns där....mitt liv finns där.
Jag måste bara bestämma mig.
Sökandes efter svar
Läkaren som ringde igår berättade oxå för mig att jag inte hade B12 vitaminbrist. Min sköldkörtel va tydligen bra.
"Bra nyheter" tänker ni nu!!
Nej! INTE bra nyheter tänker jag.
Om jag nu inte lider av någon brist och min sköldkörtel är helt okej....varför känner jag då som jag gör?
Varför domnar mina fötter och tår bort.
Jag har i nuläget ingen känsel alls i 4 av 5 tår. Jag har känselbortfall i delar av min vänstra fot.
Jag har hjärtklappningar och mitt hjärta rusar VARJE dag.
Jag känner mig yr och kan knappt konsentrera mig tillräkligt mycket för att föra en konversation.
Jag glömmer saker hela tiden....hela hela tiden.
OM detta hade berott på en sån enkel sak som en vitaminbrist så hade jag blivit lycklig.
Nu fick jag beskedet att så inte va fallet.
Jag är långt ifrån lycklig.
Det känns som att jag hela tiden söker efter svar.
Svar som just nu känns så så avlägsna.
En dam som åkte sjukhuspendeln hade gått igenom samma behandling som jag.
Hon tog oxå dessa hormontabletterna.
Hon fick oxå sprutor med herceptin.
Hon hade INTE hjärtklappningar.
Hon hade INTE bortdomnade tår.
Hon var INTE yr.
Hon glömde INTE bort saker hela tiden.
Vad ska jag tro??
Var är mina svar??
Min kropp försöket säga mig något....och det känns som att jag har svaret precis framför mig...men jag kan inte se det.
Idag har jag fått en ny befattning.
Jag kan numera stolt titulera mig som klassförälder.
Jag har ingen aning om vad detta innebär men jag är övertygad om att jag kommer fixa det bra.
Jag vill vara delaktig i mina barn.
Det är ju för dom jag lever.
Jag vill göra en skillnad....för dom...för alla.
Jag vill så mycket....och jag blir så arg och frustrerad när jag inte orkar.
Jag kan som sagt knappt föra en dialog....men detta ska jag minsann klara.
Jag ska åtminstånde göra mitt bästa.
Chef
VD
President
Kung
Jag har den bästa titeln av alla.
Den slår dessa med hästlängder.
Den får mig att vara stolt.
Den gör mig ödmjuk.
Den gör mig rädd och glad på samma gång.
Denna titeln är verkligen meningen med MITT liv.
Titeln är MOR ❤️
Trött
Idag är det en jobbig dag. Det gör ont hela tiden och tröttheten kommer över mig som en lavin.
Jag känner att jag är i dimman, jag vill fungera men gör det inte.
En rodnad sprider sig från bröstet och upp MIT axeln.
Det är ömt.
Varje vidrörning är ett hot.
Vibrationerna från bussen är emellanåt olidliga, tröttheten vinner över smärtan och jag somnar.
I drömmen kan jag vara fri, där har jag inte ont.
I drömmen har jag inte cancer, där är alla lyckliga.
I drömmen orkar jag allt jag tar mig till.
I drömmen finns ingen strålning, inga cellgifter.
Men drömmen tar alltid slut...och besvikelsen kommer som ett brev på posten.
Läkaren ringde igår och meddelade mig att jag hade en envis urinvägsinfektion.
Hon ville att jag skulle gå på en starkare typ av penicillin.
"2 st morgon och kväll" apotekaren ler mot mig när hon räcker över asken med tabletter.
Jag blir plötsligt så irriterad, varför i helvete ler hon?? Det är väl inget att le för!! Jag blir förvånad över min egen reaktion...känslostormar är vanligare nu än innan.
Jag tar emot asken och går därifrån. Tar direkt två tabletter medan jag promenerar.
Damen bredvid mig tittar med stora ögon, ögon som säger "kan du inte sköta dina pilleraffärer nån annanstans".
Jag skrattar inombords.
Det är så dom ser mig, som en pillerknaprare!!
Eftet en stund så känner jag illamåendet komma.
Jag läser vad det är för tabletter läkaren har skrivit ut.
En vanlig biverkning Är illamående, kräkningar och diarré.
Jag beslutar snabbt att helt enkelt skita i dom tabletterna.
Jag tänker verkligen inte må ännu sämre än vad jag gör nu.
Så det blir tranbärsjuice för hela slanten istället.
En ny dag imorgon ☀️
Förhoppningvis bättre än idag.
Tankar!!
Vad tänker mina barn?
Hur mår dom i all denna stressen?
Ibland är man så fokuserad på sig själv och mitt eget lidande att jag glömmer bort dom som är viktigast.
Igår så tittade vi på en film där pappan och sonen inte känner varandra så bra. Så pappan fick pengar för att skriva över vårdnaden till sin svägerska. Lava frågade vad som hände i filmen (dom pratade engelska) och förklarade just detta.
Hon blev väldigt upprörd och menade på att så får inte en förälder göra.
Jag höll givetvis med.
Filmen fortsatte.
Efter ett tag så händer det nåt i filmen så pappan måste rädda sin son, dom kramas om och allt är bra.
Då ser jag att Lava gråter.
Jag frågar varför hon är ledsen.
"Det är så en pappa ska göra, han måste ta hand om sitt barn. Han får inte lämna sitt barn."
Jag frågar mig själv, varför blev Lava så upprörd över detta?
Känner hon kanske en rädsla av att bli lämnad?
Trots allt är det många som har pratat om cancer och död och jag vet inte hur mycket hon har hört.
Jag vill gärna prata med henne om detta. Samtidigt vill jag inte rota i någon som hon kanske inte alls tänker på.
Då finns risken att jag sår frö i hennes huvud.
Det enda jag vill är att mina flickor ska känna sig trygga och älskade.
Vad gör man i ett sånt här läge?
Ska jag kanske låta henne prata med nån professionell?
Jag har själv funderat på att prata med någon.
Ofta har man så många tankar i huvudet att man knappt kan tänka på nåt annat.
Allt kretsar kring Cancer.
Men jag gör vad jag kan och jag kan inte låta skuldkänslorna äta upp mig.
En dag i taget mina vänner, en dag i taget.
Jag rakade förresten av mig håret igår.
Tröttnade på alla kommentarer.
Så nu får vi se hur nästa omgång hår ser ut.
Jag blir snart galen!!
Det kliar nåt så otroligt i mitt huvud. Jag vet att det mitt hår som håller på att växa tillbaka och det är positivt...MEN...det är olidligt med denna klåda.
Det är tur att jag inte har vassa naglar....mitt huvud hade varit rätt upprivet om så hade varit fallet.
Det värsta är på nätterna.
Jag kommer inte ihåg när jag sov en hel natt sist.
När jag fick min diagnos så fick jag höra: passa på och ät gott nu medan du kan. Dom skulle sagt till mig: Sov, sov, sov och sov lite till...det lär dröja 5 år innan du kan sova ordentligt igen.
Tänk vad sömn kan gör med en människa...eller iallafall bristen på den.
Jag överväger nu att be min läkare skriva ut sömntabletter. Jag vill helst inte ta några fler läkemedel men i detta fallet vet jag faktiskt inte vad jag ska göra...Tips är välkomna!!
Åker strax förbi Väla, snart inne i stan.
Hoppa av vid lasarettet. Promenera den lilla biten till nästa färdmedel som ska ta mig till Lund, till strålningen, till tröttheten och smärtan.
Vet ej hur många gånger jag har strålats men jag vet att varje dag som går då kommer jag närmare ett slut på detta.
Det kommer kännas konstigt när man ska komma in i dom "normala" rutinerna igen.
När allt ska handla om jobb, storhandling och alla andra vardagliga saker.
När det inte finns nån mer strålning.
Det kommer nog att kännas skönt.
Ett steg i rätt riktning.
Jag fick frågan om hur jag ska göra till jul.
Det kommer bli en jobbig jul för mig i år.
Om jag ska vara ärlig så kommer jag nog att bojkotta julen i år.
Jag hade barnen förra julen så nu är det Viktors tur.
Även om jag vet att det är så här det måste vara så gör det inte mindre ont för det.
Julen är för barnen anser jag och om jag inte ska vara med flickorna så kan jag lika gärna jobba.
Lilla julafton får jag göra till vår jul.
Konstigt egentligen hur en enda dag kan framkalla så mycket ångest. Det ska vara en dag fylld med glädje och kärlek....men för många så är det årets ensammaste dag.
Att överhuvudtaget börja jobba igen kommer vara jobbigt när jag tänker på hur lite tid jag kommer få med flickorna.
Men det är så livet ser ut.
Jag får vara glad att jag har fått vara med dom så mycket som jag faktiskt har fått vara nu.
Även om jag har varit dålig och orkeslös så har jag ändå kunnat göra massa saker med dom som jag inte hade kunnat annars.
Nu ska jag äta min lunch medan bussen rullar mot Lund.
Hej så länge!!
Söndag!!!
I vanlig ordning så är söndagen fylld med en massa ingenting.
Det är skönt att bara vara.
Barnen är ute och leker och jag har tänt några ljus. Väntar på att Sara ska komma förbi med tjejerna.
Jag måste motstå impulsen att åka till Bauhaus och köpa höstblommor.
Har ju slängt alla mina blommor så nu känns det tomt.
Jag vill omge mig med en massa liv och skönhet och det är just det blommor/växter är för mig.
Men blommor är ju tyvärr inte gratis...så jag får snällt vänta till pengarna börjar trilla in.
Tills dess får jag njuta av skönheten i det fria.
Jag hör verkligen hemma i det gröna, det vilda...vår underbara natur.
Nu börjar hösten smyga sig på, alla vackra färger.
Gå ut i närmaste skog så kommer du befinna dig i ett skådespel.
Katterna njuter av solens värmande strålar.
I Fredes va jag och lämnade fler prover.
Läkaren ringde mig tidigt och sa att hon ville att jag skulle komma in och lämna ytterligare blodprov och dom skulle göra en odling till för att se vilken typ av bakteri som jag har i mig.
Hon pratade om min sköldkörtel och mitt blodsocker.
Jag va ganska yrvaken så jag minns inte så mycket av vad hon sa.
När jag kom ner till vårdcentralen så såg jag dock att sköterskan fyllde i en väldig massa rutor på blodprovspappret.
Jag skulle få svar nu i veckan...så det är väl bara att vänta.
Det har man blivit ganska bra på....att vänta.
Tröttheten vägrar att släppa taget om mig.
På grund av att jag inte sover så bra på natten så har jag fått en kronisk huvudvärk nu.
Det gör mer eller mindre ont varje dag.
Värst är det på kvällen.
Just nu känns det väldigt motigt att trycka i sig värktabletter oxå. Min lever måste gråta floder just nu.
Imorgon fortsätter strålningen.
Nu har det börja göra ont under strålningen. Detta är tydligen inte vanligt så dom gjorde nåt test och röntgen förra gången. För att se så dom inte strålar mig för mycket.
Men jag har ju reagerat så illa jag kan på det andra, det är klart jag ska få det värsta nu oxå.
Seså, va inte så negativ Bella!!!
Nä jag är bara realist!!
Provtagning idag
Ja jag lyckades få en tid idag till provtagning.
Det blir intressant att se vad dom hittar.
En del av mig önskar innerligt att dom bekräftar en B12 brist i min kropp.
Jag vill ju förstås inte att det ska vara nåt fel på min kropp men om jag måste välja så.
Igår så städade jag undan på baksidan.
Blommorna hade gjort sitt så dom åkte i soporna.
När jag städade och slängde så slog det plötsligt mig.
Idag på vår jord så lever alldeles för många människor. Vi är överbefolkade till bristningsgränsen.
Nu undrar säkert ni "vad har det med blommor att göra".
Eftersom vi är så många så blir en död, rn sjukdom så bagatelliserad.
Precis som att vi slänger bort blommorna när hösten kommer, precis så enkelt slänger vi bort cancer.
Cancer finns precis överallt idag, det finns i alla åldrar.
När du då hör att någon har fått cancer så blir det numera en ryckning på axlarna och en ledsen min i kör med " va tråkigt att höra".
Sen sänker man blicken och fortsätter skumma igenom Facebook i mobilen.
Jag säger inte att du är en dålig människa om du gör så...vi har inget val. Om vi hade blivit känslomässigt engagerade i alla som får cancer så hade vi gått under.
Cancer har blivit lika självklart som en höstrensning av blommor.
Tänk om man hade kunnat beskära cancer som jag beskärde mina rosor igår.
Då hade jag åkt till Bauhaus och köpt den största jäkla motorsågen och jämnat den busken med marken.
Men precis som ogräset så hade jag vetat att den kommer tillbaka förr eller senare.
Frågan är bara: hur ofta vill jag rensa bort ogräset.
Varje gång jag gör ett aktivt val med vad jag stoppar i min kropp så gör jag just detta, jag rensar bort ogräset.
NIca hjälpte mig med städningen igår. Hon skördade våra morötter oxå.
"Mamma, när jag blir stor så ska jag bli en sån som plockar morötter"
Det är så underbart med barn, dom lever verkligen i nuet.
Det va riktigt skönt att städa och rensa.
I min själ, i mitt sinne behöver jag rensa...detta är som min egen terapi.
Nu fattas bara lite fina höstblommor 😊
