bellabuss

Jag sträcker mig efter dig men jag kan inte nå dig.
Jag blundar och där är du.
Mina andetag är rytmiska, i samma takt som dina.

Du lämnade spår efter dig, spår som aldrig går bort.
Samma sak varje kväll, samma sak.

Är det meningen att det ska vara så här?
Är detta mitt straff eller är det min välsignelse.

När klockan slår tolv så dras jag tillbaka i tiden.
Tillbaka till skratten, tillbaka till tårarna.
Jag är tillbaka till tiden med dig, när vi hungrade efter livet.

Dom säger att tiden läker all.......men gör den verkligen det?
Jag vet inte, jag är inte så säker på det längre.

Men allt jag kan göra är att vänta och se.
Jag väntar och väntar och hoppas och ber.
Jag vill inte att telefonen ska ringa och ge mig de besked som jag så fruktar...jag vill verkligen inte det.
För om den gör det, om den ringer......så vet jag inte vad som kommer ske. Den ovissheten tar död på mig.

Jag är trött, så trött.
Jag vill att det ska bli ljusare, men samtidigt är jag inte riktigt där.

För er är detta bara rappakalja...och det är okej.
För mig är det mer, så mycket mer.