bellabuss

Ensam sitter hon, med alla ljuskällor så långt bort som möjligt.

Hon vill vara där, i mörkret.

Det gör mindre ont där.

I mörkret.

Kroppen skälver vid varje utandning, en våg av energi....som sakta töms ur sitt kärl.

Tills det inte finns nåt kvar.

Då börjar hon andas in, djupa andetag, fulla av liv. 

Allt sker i totalt mörker.

Det gör mindre ont där.

I mörkret.

I det mörka ser hon allt klart.

Där famlar hon inte.

Där vet hon precis vart hon ska gå.

För hon har varit där innan.

Så många gånger.

Det gör mindre ont där.

Ansiktet känns stramt, tårarna lämnas kvar där. Hon blinkar till, den sista tåren faller.

Även denna lämnar efter sig ett spår, tills den trillar, faller ner....i det mörka....där ingenting känns.

Kroppen är tung, stel.

Den har varit orörlig länge nu.

Den har samlat kraft.

Kraft för att resa sig, och sakta gå ut.

Ut i ljuset igen.

Där allting känns.

Med en snabb rörelse torkas vätan bort från det strimmiga ansiktet.

Munnen är stängd, håller andan. 

Sakta och kontrollerat lyfter hon huvudet, blicken.

Ögonen är kalla, livlösa.

Det är bara dom som avslöjar, viskar om sanningen.

Allt annat förbereder sig för ännu en akt.

En scen som ska spelas upp som så många gånger förr.

Ridån går upp.

Strålkastaren riktad mot henne.

Showtime.......