bellabuss

Luften var unken när jag klev innanför dörrarna. Jag blev förvånad då jag trodde att de skulle ha alla möjliga luftrenare som rensade bort alla Coronabakterier. Men nej, det va som att gå in i en vägg. 

Instinktivt höll jag andan, men lät snart luften strömma ner i mina lungor igen. 

Stegen va lika tunga som alltid. Först hisshallen. Sen skylten "röntgen". Några steg mot den, runda hörnan och sen nästa skylt "mammografi". En dörr till och sen en stor skärm. Incheckning....som att det vore ett hotell eller nåt. 

Några minuters väntan som känns som en evighet. Sedan rösten "Isabelle". 

Det falska leendet klistras på och mina sociala skills sätts på prov. 

Jag kan proceduren, hon frågan om jag mått bra sen sist. 

Jag vet att det enklaste är att bara nicka. Mina ord, min berättelse om hur jag egentligen mår är hon inte intresserad av. 

Några försök till småprat dör snabbt ut. Jag orkar inte. Sen går det snabbt. 

Vänd dig till höger. Vänster arm upp. Böj dig fram lite till. Stå stilla. Nästa sida. Samma sak. Backa bak lite. Snart klar nu. Tack så mycket. Doktorn är nöjd med bilderna. Hej då. 

När jag kommer ut bränner tårarna bakom ögonlocken som vanligt. Men dom stannar där. Istället låter jag den rena luften fylla mina lungor, rensa mig. 

Nu är det bara väntan kvar.....