bellabuss

Jag tar på mig min gula, självlysande jacka och sen beger jag mig ut på en 2 timmar lång runda i mörkret. 

Jag PW:ar ömsom springer dessa två timmarna. 

Det är svalt i luften nu och svetten rinner utan problem längst med ryggen. Det pärlar sig i pannan och näsan rinner nästintill hela tiden.

Det bränner i benen, men det är en skön känsla.

I öronen spelas den ens motovationhöjande talaren efter den andra...pushar mig att öka takten, att springa lite fortare.

Och mitt i allt detta, så tittar jag upp. 

Himlen är full av stjärnor. Alltså inte så som det är inne i byn, inte inne i stan. 

Nej! Himlen är nästan svart och fylld av tusentals stjärnor. Jag blir nästan yr när jag tittar upp (jag försöker samtidigt hålla tempot uppe), men jag kan inte slita blicken ifrån dessa himlakroppar. 

Plötsligt ser jag ett stjärnfall, och ett till. 

Jag stannar till och bara insuper stunden. 

Ångan från min varma andedräkt stiger framför mig. 

Detta är en av de stunderna som jag känner mig som mest levande. Här och nu. 

Hela kroppen vibrerar och alla mina sinnen är skärpta. Mina ögon har vant sig vid mörkret och jag kan urskilja strecken vid vägkanten, dom guidar mig framåt och hindrar mig från att trilla ner i diket bredvid mig. 

Nångång ibland kommer en bil. Dom bländar mig med sina helljus och susar förbi.

Men ögonen vänjer sig fort igen vid mörkret. 

Jag kan inte sluta gå, kan inte sluta springa. En timme har gått och det är dags att vända och börja gå tillbaka. 

Det känns lite vemodigt för en stund. Jag är så långt bort. Men benen lyssnar inte på mig....dom fortsätter röra mig sig som om dom lever sitt eget liv. 

Många tankar tar plats, trängs i mitt huvud nu. Allt från jobb till mitt privatliv. 

Hur ska jag göra, hur vill jag göra....för att kunna leva det liv som gör mig lycklig. 

För egentligen är det väl det enda vi strävar efter...att få vara lyckliga. 

Med vårt jobb, våra barn, våra vänner, vår familj....men framför allt...med oss själva.

Jag vill vara lycklig....och i den stunden...när jag flåsade i natten ute på en ödslig väg...då var jag det. 

Konstigt kan man tycka, men så va det.

På onsdag tränar tjejerna igen, då ger jag mig ut igen. 

Jacka på....målet....att komma lite lite längre denna gång.