bellabuss

Vi ska dela med oss, inte vara egoistiska. 

Det är nåt fint att vara givmild och tvärtom ohyfsat att vilja ha något för sig själv. 

Detta är normen. 

Om vi då snabbspolar fram till vårt första förhållande, vår debut i relationsträsket. 

Vi går in i relationen med tanken att jag ska ge kärlek så får jag kärlek tillbaka, för det är så det fungerar ju (iallafall i alla filmer). 

Om du gör nåt för mig så gör jag nåt för dig…rätt eller hur? 

Problemet är bara att vi från barnsben fått lära oss att vi inte ska vara egoistiska, vi ska inte tänka på oss själva.

Så när det uppstår en konflikt kommer vi per automatik att välja bort det som vi vill ha, det som vi mår bra av. För vi ska inte tänka på oss själv, det är egotrippat och inte nåt bra.

Vi går och lägger oss med en konstig känsla. 

Det känns ju inte bra att få välja bort det som jag mår bra av, men samtidigt så är det ju så man måste göra…..i en relation….eller? Jag sätter andras behov före mina…då är jag ju snäll och omtänksam (men varför känns det då fel).

Vi spolar vidare fram i livet. 

Vi har blivit jätteduktiga på att se alla andras behov, och vi tillgodoser dem i alla våra relationer. Både familj, jobb och kärleksrelationer. Vi blir bekräftade och får beröm….för vi är så snälla, omtänksamma, givmilda och lyhörda.

Allt är bra….utåt sett.

Men på insidan gråter det där lilla barnet som bara ville ha något för sig själv. Som ville ha den där leksaken som den fick i födelsedagspresent för sig själv. Den där som betydde allt i världen och som var superspeciell eftersom den vara bara MIN, men som mamma och pappa tvingade barnet att lämna ifrån sig så att alla kunde leka med den. För det är "bara elaka barn som inte delar med sig".

När jag i vuxen ålder ständigt ifrågasätter mig själv för att jag sätter mig själv i första rum. 

När jag bannar mig själv för att jag prioriterar saker som får MIG att må bra.

När jag skäms och får dåligt samvete för att jag inte är en JA sägare och går med på vad som helst. 

När jag trycker undan känslan av lycka eftersom "normen" säger att det är fel att tänka på sig själv.

Då vet jag att jag har en lång väg framför mig. 

Men jag har börjat gå, och steg för steg kommer jag närmare mitt mål.

Målet som är MIN egen lycka i en värld fylld av tvång och måsten. 

NU går jag…..men snart springer jag 🥰